Detta i Durs Grünbeins lysande diktsamling ”Om snön”. Som också har den pedagogiska och alternativa titeln ”Descartes i Tyskland”.

Men egentligen är den en lång, filosofisk harang om kropp och människa, om hur den filosof som senare skulle dö uppe i kylan hos drottning Christina nu rådbråkas för sin nya, rationalistiska filosofi. Under vistelse i Tyskland, ibland marterad av tandvärk eller andra kroppsliga avvikelser, men oftast för att kyla, snö och trettioåriga kriget äter sig in i både sinne och kropp, fast Descartes så ihärdigt försöker hålla den senare fri från den förra. ”Snö abstraherar. Antag att den bäddar för förnuftet”.

Grünbein är en lyriker för hela världen, hans associationsförmåga, fantasi och humor är universalistisk, hans språkliga allsidighet allsmäktig. Att det kan vara så roligt att läsa alexandrinsk vers, det är verkligen ”tankemusik” som baksidestexten säger med sitt nyord.

Förnuft och frysande, en världssyn som söker ordning i kaos och ständigt hotas av detta kaos tillbaka. En ständig dialektik, i det lilla när Descartes och hans betjänt Gillot blir för länge ute i kylan på de tyska hedarna, i det större när världen med krig och förtyck tycks göra sitt bästa för att hela tiden motbevisa förnuftets existens. Lilla istiden såg till att arméer kunde tåga över stora vatten och besegra Danmark några år efter Descartes död, samtidigt öppnades världen oändligt av gryende kolonialism och storskalig plundring av andras tillgångar och liv.

Descartes fann tankens bevis för människan, men samtidigt, i Grünbeins version, alltid motsatsen:

”I verkligheten…håller knappt ett ting sig still för analys.

Befriad ande – vad är det? Ett hål i isen?

Vad kan man bygga på i virveln utav flingor och partiklar?

”Vad följer herrn, utav den fria viljans födelse?”

Ordning och kaos, människans oändliga utsträckning gör henne inte mindre frysande, inte mindre torterad i det krig som kom att sluka var fjärde tysk och hur mycket tanken än gestaltar oss människor, vi kommer inte långt förutan våra kroppar, ungdomligt friska eller åldrig skröpliga. Och utan de döda har vi inga minnen och vad säger förnuftet egentligen till minnet?

Grünbein är Tysklands viktigaste diktare, alltså stor, mycket stor. Läs honom för all del, Ulrika Wallenströms svenska översättning är dansant skicklig. Grünbein förvandlar smärre strider i slutna rum och klubbar till just de obetydligheter som de alltid är. Det verkliga livet försiggår på andra ställen, utanför akademierna, exempelvis i Descartes sällskap under tyska, mycket kalla vintrar på 1600-talet.