Det handlar om en ung knarkande kvinna som frivilligt lämnar sig i en mördares händer för att få respass från den värld där hon ingenstans har att ta vägen. Mannen, jägaren kallad, har väntat på en sådan som hon. Som Snövit i sagan låter hon sig föras till skogs av denne jägare. Villigt följer hon honom när han säger ”Kom!”. Snart är hon strypt och död, medan mannen mumlar sitt ”Jag vill bara vara nära dig”.

Boken börjar med denna fruktansvärda scen i skogen, där kvinnan mördas och styckas, hennes huvud kastas i ett avfallshåll och kroppsdelarna fördelas i två resväskor, som senare kommer att hittas.

Det är fuktig juni. I mannens bilradio hör kvinnan tonerna av en mässa. Som förbiflimrande bokmärken ser hon bilder av jungfru Maria, först våldtagen av ängeln, sen med det knubbiga Jesusbarnet klängande på sig. Sen ensam. Mot slutet av boken återkommer bilderna. Om Maria skriver Sara Stridsberg: ”Och nu störtade säden in i hennes själ med sitt fruktansvärda budskap. Hon skulle föda en son och förlora honom.” Detta är också ett av romanens huvudteman, kärlekens glödgade pris: att föda och älska ett barn och förlora det.

Den mördade kvinnan bär tre sådana förluster. Först drunknade hennes älskade lillebror när de badade i ån. Sen tog myndigheterna ifrån henne hennes treårige son. Sen lämnade hon själv sin nyfödda dotter ifrån sig, för att skydda henne från det liv hon och barnens pappa levde med silverpaketen med morfin och lågan och nålen som frälsning från rädslan för natten och döden.

Det var på Herkulesgatan i Stockholm som jägaren spanade in kvinnan, där hon stod i sin rävboa. ”Det är som en jävla gudstjänst att gå på gatan”, får en av hororna säga, i denna roman så helt utan moraliska undertoner. Där finns torskarna som bara vill prata och de som tar stryptag och sedan ropar på Gud. Där finns flickorna, som är som Sara Stridsbergs huvudperson. Nu ligger hon död och en rävhona drar iväg med hennes inälvor. Snart kommer läsaren att färdas med detta kvinnobarn, bakåt genom hennes liv och in i den framtid till vilken hon bara blir åskådare.

Det är en värld utan nåd, fylld av sargade människor som blöder och sörjer. Mamman och pappan med sin alkohol, sin tafatthet och sin oförmåga. Pojkvännen som kvinnan älskar och går under med. Sonen, skadad och livsoduglig. Och så undantaget, den av främlingar stöttade dottern, som blir stark och framgångsrik.

Sara Stridsberg har lyckats med det omöjliga, att osentimentalt sjunga fram de här människornas trasiga liv i en underbar sorgesång. Oavbrutet snuddar hon vid det existentiella. Förgäves önskar sig den attackerade kvinnan i skogen en ängel till hjälp ”men ingen ängel kom”. Starkt betonas att ”vad som än händer oss har det bara gått en sekund av evigheten”. Och lika starkt framhäver den mördade kvinnan utifrån intigheten att där finns inga makter som ingriper.

Underbart beskriver Stridsberg också ett barns vilda sorg och två kantstötta människors famntag. Om sin huvudperson, när denna 12-åring står torrögd och förstelnad vid sin lillebrors kista, säger hon: ”det är blodets fryspunkt, det är kärlekens yttersta Antarktis.” Och om föräldrarna, hos varandra i sin nöd, skriver hon: Då ”sänkte hon sig försiktigt över honom och sedan var de i mörkret tillsammans.” Kan kärleksakten beskrivas vackrare?