De sex konstnärer som visas på våning tre formulerar med sina bilder av vatten och utspridda övergivna föremål för mig ordet ”stränder”. Kanske hade de tänkt sig något annat? Som helhet är ”Territories” nämligen något av en gåta. Liksom polyfon dock utan ett avslutande ackord. De enskilda verken rör sig över ett fält mellan vidöppna och slutna, ibland samtidigt, och endast ett par tycks ha hållbarhet över tid.

Men det är bara för oss besökare som ”Territories” är nytt. För konstnärerna är den istället den finala utställningen i samarbetsprojektet ”Migration from a Northern Perspective” som pågått sedan 2015.

Hur blir vi nu delaktiga i projektet? Måste vi läsa på? Ja, en viss förförståelse är alltid bra inför möten med konst men ett verk som inte står för sig självt, är det godkänt och värt att visa? Har publiken då getts möjligheten att se ur ett annat perspektiv än sitt vanliga?

Artikelbild

| Antti Tenetz ”Biflod”, videoverk

I den ”Territories” som visas i Boden finns verk som inbjuder till delaktighet, medan andra inte gör det. Gemensamt är dock att du måste ge både dig och dem tid. Och det är videoverken som sätter tempot; i konsthallar är film ofta loopar, meditativa, lite skeva, sällan insmickrande och förvånansvärt lätta att glömma.

Det kan kanske drabba ”Biflod” av Antti Tenetz, en bildmässig essäistisk utfärd genom grafiskt formade vågrörelser i svart och vitt, så väl som LouLou Cherinets ”Touchstone”. Verket har en hel vägg och bilden visa med hjälp av tre projektorer. Resultatet blir inte helt jämna fogar. Det handlar om helvetet, det är roligt. Men det är liksom inte mer med det.

Kristin Tårnes video om Tromsöpalmen, en invasiv art som planterats in i Nordnorge, är då mer intressant. Rolig och besvärlig samtidig. I allegorisk form kan den handla om hur vi på en viss plats tar emot nya människor. Och i ”De kom i överfulla båtar och tåg” pusslar konstnärerna ihop svenskt mottagande av finska flyktingar under 1940-talet med dagens bemötande. Uppstår gör en lite skevande och stundtals vacker bild, ändå känns verket övertydligt.

Mer avtryck gör då installationerna. ”Remains of what is to come (a Home)” blir otäckt ögonöppnande, särskilt då den är placerad i källaren. Pilar de Burgos slingrande rosa tång - eller bara skräp - för mig till en strand som turisterna lämnat i oordning och smuts. Deras rester invaderar även den andra sidan den grå muren. Titeln ”Det sanna innersta väsen … tillåter inga gränser” funkar.

Starkast berör dock Knutte Westers ”Förlorade avgjutningar av en väntan på förflyttning (viskade böner förlorade i dimma)”. Också här är det nödvändigt att ta sig tid. Konstnären sätter upp ateljéer på platser där människor bor tillfälligt. Tillsammans med dem gör han avgjutningar av olika kroppsdelar.

Ur anteckningar, diabilder och negativa formar av avgjutningarna, det som finns kvar när någon tömt ateljén på den nedlagda flyktingförläggningen i Boden, har Wester gjort ett rum som är smärtsamt levande. I de genomskinliga formarna blir människornas avgjutna ansikten med slutna ögon levande och olika beroende på från vilket håll vi ser dem. Det som förmedlas är gripande och skickligt. Jag avslutar besöket i Westers rum med att lyssna på hans inlästa berättelser från tiden i Boden. Det visar sig vara klokt.

Sen läser jag katalogens texter. Och tänker att ”Jovisst står verken för sig själva, men en del var nog inte riktigt färdiga och andra väl överarbetade.” Och lite utanför är jag som betraktare allt.

Fotnot: Migration from a Northern Perspective har pågått sedan 2015. Deltagarna kommer från hela Barentsregionen och har omfattat utställningar, konstnärsresidens, föreläsningar med mera. Det drivs av konstnärliga institutioner i området.