Målet är att publiken ska kastas in i den smått surrealistiska världen och sedan bit för bit acceptera lekfullheten och att allting inte alltid kan förklaras.

In på scen dyker Elin Hallgren upp. Hon är klädd i en grå kostym som även den blir rekvisita i ett skeende i föreställningen. På ett humoristiskt sätt etablerar hon sin karaktär med minspel som får publiken att skratta. Hon verkar malplacerad och som att hon inte ha full koll på vad som pågår runt omkring henne. Som kontrast är de tre andra dansarna som synkroniserat dansar en glädjefylld och lättsam dans.

Tillsammans lägger de ett pussel och utforskar olika scenarion tillsammans.

Gråa kostymen försöker att hänga med och lyckas efter ett tag. Hon blir understundom en pusselbit som passar. I alla fall tills berättelsen ändrar karaktär.

– Och vi vill ju visa att det är okej att vara olika, att alla får vara med, säger Elin Hallgren.

Spontanitet är koreografen Clare Parsons ledord får jag veta när jag slår mig ner framför scenen för att prata med de fyra dansarna efter föreställningen. Och det märks. Dansarna använder sig av mimkonster, publikinteraktion som uppmuntrar till spontana berättelser och jonglering för att på ett fartfyllt och kreativt sätt engagera publiken.

– Jag gillar när barnen blir otillfredsställda av föreställningen. De som kommer fram efteråt och vill förstå vad det egentligen handlar om. Det visar att fantasin har väckts hos dem, säger Linn Ragnarsson.