Att denna själ sargas av motsättningar är uppenbart. Här finns naturen - fjällvidder, barrskogar, hjortronmyrar och norrsken - men också gruvdriftens och vattenkraftens brutala men tillväxtgenererande ingrepp i denna länge orörda natur. Och tre kulturer – den svenska, finska och samiska, insnärjda i varann i ett komplicerat förhållande präglat av den söderut belägna makten.

Av detta inte helt originella tema gör Mirja Palo en personlig föreställning där den högstämda lågmäldheten är en lisa för själen. Avsaknaden av yttre dramatik ger hennes rörelser en starkt performativ effekt och den minimala rekvisitan utnyttjas effektivt. Så blir till exempel ett litet värmeljus vid scenkanten till en björkvedsbrasa att värma sig vid. Mot en midnattsblå fond sjunger och reciterar Mirja Palo på svenska, finska och meänkieli. Sångerna är nyskrivna men starkt influerade av äldre norrbottnisk och finsk-ugrisk sångtradition.

Ibland multiplicerar hon rösten medelst en loop-pedal, som i den suggestivt nynnande vaggsång som inleder kvällen, och riktigt gåshudsbefrämjande blir det när hon med hjälp av kantelen plinkar fram klangliga fjällbäcksflöden av vild och sällsam skönhet.

Även om jag ibland kan efterlysa något som bryter av mot det stillsamt högstämda är detta på det hela taget en imponerande föreställning, där förtvivlan över sakernas tillstånd inte utesluter förundran över det magiska och gåtfulla i tillvaron, och som mynnar ut i en protest som inte blir övertydlig men just därför synnerligen verkningsfull.