Det är valdebatternas tid. Av naturliga skäl finns det oftast lika många uppfattningar om vem som vinner debatterna som det finns medverkande partier. Men det är nog inte bara de svar som olika partiledare ger som fyller tittarna med viss frustration. Det är också någonting med formatet.

I de svenska valdebatternas historia skedde ett skifte för 50 år sedan, då SVT gick över från en extremt snäll form av utfrågningar (där partiledarna själva hade fått välja vem som skulle ställa frågorna), till en modernare journalistisk variant, där profilerade reportrar gick till hårdare angrepp. Med sin tuffare stil lanserade Lars Orup, Åke Ortmark och Gustaf Olivecrona – populärt kallade ”De tre O:na” – den skjutjärnsjournalistik som sedan dess kommit att dominera.

I tillbakablickar brukar det berömda klippet från kommunalvalet 1966 visas, där Tage Erlander pressas med frågor om vad ett ungt bostadslöst par egentligen skulle ta sig till (han svarade lite tafatt att de väl får ställa sig i bostadskön, varpå Socialdemokraterna backade stort). Skjutjärnsjournalistikens förtjänster är att den, åtminstone förment, står på tittarens sida. Reportern vägrar att ge sig och låter inte politikern slingra sig med nonsensmeningar som inte betyder något. Men med inträdet av den tuffa utfrågningen dog också samtalet om politiken.

Artikelbild

Foto:

I backspegeln är det lätt att se att resultatet inte blivit större tydlighet kring den förda politiken, utan snarare att politikerna på varje fråga söker efter mediemässigt fungerande svar. På senare tid har skjutjärnen till viss del övergivits. Idag står duellerandet mellan partiledarna för det tempo som medierna ständigt eftersöker. Programledarna tar mer och mer formen av domare, som sätter igång spelet genom att slänga in bollen och blåser av när någon inte följer reglerna. Om det blir en bra match eller inte? Tja, det beror på spelarna.

Resultatet blir att alla debattörer kommer förberedda med sina historier och angreppspunkter – och kör sedan stenhårt på dem oavsett vad personen bredvid säger. Det är en på många sätt omöjlig uppgift som tv sätter dem inför. Även ur ett tittarperspektiv är dagens utfrågningar knepiga. För vad lär vi oss? Vem som är bäst på att bita ifrån? Vem som levererar bäst slogans?

Någonstans hade det självklart gagnat både valet och det politiska samtalet om ledande företrädare fick prata till punkt, lägga ut orden och även också bedömas utifrån deras förmåga att samarbeta och finna lösningar tillsammans (snarare än att endast bedömas för hur hårt de kan ta avstånd från andras förslag). Den mediesnara som Erlander fastnade i 1966 sitter fortfarande kvar runt dagens partiledare. För att få ett bättre politiskt samtal måste vi nog finna nya former och försöka lämna en 50-årig tradition som inte längre leder någon vart.