De allra flesta vill bli omtyckta av så många som möjligt, göra rätt och passa in. Inte sticka ut från mängden alltför mycket. Men hur roligt är det, egentligen? Det funderar jag på ibland, eller ganska ofta, faktiskt. Hur det där med att vara så vanlig som möjligt tycks vara ett mål för många. Jag tror att det någonstans ligger i vår mänskliga natur. De flesta av oss vill inte förarga, förvåna eller uppröra andra i onödan. Vi vill bli accepterade, för de vi är eller egentligen den version av oss där vi omsorgsfullt har filat bort det som lätt blir obekvämt, det som gör att vi kanske inte tillhör after work-gänget på jobbet eller coola gänget i skolan. Jag har försökt att passa in, men aldrig lyckats särskilt bra med det. Jag har svårt att hålla tyst med mina åsikter och tar hellre risken att bli obekväm än att tiga still och må dåligt efteråt. Jag har inte särskilt mycket till övers för det som är lagom och utöver min vid det här laget välkända fäbless för kläder från svunna tider har håret skiftat i färg från nästan vitt till rött, lila och kolsvart genom åren. Det är ju visserligen bara ytan och kanske också något så simpelt som ett fåfängt försök att vara lite unik.

Som barn och sedermera ungdom hade jag gärna passat in lite bättre. Men för en bokmal till unge med tjocka glasögon och dåligt bollsinne var det inte så lätt alla gånger. Någonstans på väg in i vuxenvärlden bestämde jag mig för att sluta försöka bli en i mängden och vara mig själv. Det är inte så enkelt, det heller.

Jag må ha varit något av en ensamvarg som barn och är det fortfarande ibland. Trots det skaffade jag mig ett närmast översocialt yrke, driven av ett starkt intresse för att ständig få veta mer om människor och höra deras livsberättelser. Många är de möten som stannat kvar i minnet efteråt. Starka människor, modiga människor. Känsliga människor som farit alltför illa av en hänsynslös omvärld. Människor som har vigt sitt liv åt att hjälpa andra, eller som till slut har hittat vägar till att hjälpa sig själva. Vanliga människor, men ändå inte. De finns överallt, runt omkring oss. De som vågar lämna ett avtryck någonstans och inte bara flyter med strömmen.

Ibland brottas jag med funderingar om hur jag ska hjälpa mina barn att klara livets svårigheter. En del av mig tänker att det vore skönt om de passar in, har massor av vänner och ägnar sig åt någon trevlig lagsport. Den andra delen vill ge dem civilkurage och jävlaranamma. Styrka att stå upp och säga ifrån och våga vara obekväm. Det ena behöver inte utesluta det andra, så klart. Mest av allt vill jag att de ska bli som de själva vill, att de ska känna sig trygga och må bra. Och det är aldrig för sent att förändras. Jag blev visserligen vald bland de sista när det vankades bollsport på skolgympan. Men i vuxen ålder har jag tagit revansch och passar på att fullständigt krossa motståndarna när det vankas lagtävlingar i olika sammanhang. Nej, bollsinnet har jag inte utvecklat. Men jag är sjukt bra på musikquiz.