Det är en nåd att få vara med om ännu en vår, sa jag. Ja, svarade vännen, det är det verkligen! Väninnan nickade.

Vi satt i sommarhusets veranda den där dagen och visste inget.

Mars månad hade knappt hunnit till hälften men hon hade ringt och bett plogaren bana väg inför premiären. Det gnistrade och glimrade vart vi än såg. Mina solglasögon kom inte med, men raskt letade hon fram ett par extra. Älven där nere hade fått små ljushål att titta ut igenom och börjat porla.

Nu satt tre av oss som sagt i verandan med ytterkläder på och tittade ut mot det flödande ljuset. Och mannen?

Sen han skottat fram farstubron tog han spaden med sig och fortsatte bortöver. Han kan inte låta bli, sa jag. Men det kan jag, sa vännen med eftertryck.

Vår vän hade ingen pappa som tittade ut och sa: Det där skulle behöva bli gjort. Och det som är gjort är gjort, oavsett om det snöar sen. Efter den goa lunchen knäppte jag en lyckad bild av de andra och sen blev det en pratsväng i det vita. Det gick inte fort, men det gick.

En dag därhemma sa mannen: Titta ut! En stor svart fågel som pickar i sig det som ramlat ner från talgbollen! Oj, tänkte jag och smög fram. Nu har hon sett mig, hej då, konstaterade koltrasten för tredje våren i rad och lyfte.

På samma ställe samma dag satt en stor vit hare och tog för sig. Skuttade därefter fram till en häggmispelkvist, gnagde på den och försvann. Vad nu det ska betyda.

Livet började svänga och studsa. Först var det vännen. Tur det finns botemedel, då kommer han att bli bra, sa jag till väninnan en orolig dag. Eller också inte, sa hon.

Ont krut och så vidare, skrattade denne ett par veckor senare när jag ringde från akuten efter smällen i slalombacken och lät som vanligt.

Hans sjuka hade i exakt rättan tid fått möta sjukvårdens allra bästa sidor och vänt mot det friska. Jag hade tur, sa han. Det var meningen, sa jag.

Veckan innan Valborg har jag själv enligt mannens precisering, blivit så ofantligt mycket bättre.

Jag har slutat med övningar som fick nyckelbenet att knäppa till, mig att studsa, axeln att bli öm. Ring ortopeden, tipsade sjukgymnasten.

Det är viktigt att bli rörlig. Men först och främst vill man bli hel.

Det behöver inte vara där det knäpper, sa ortopeden och kontaktade överläkaren.

Efter konsultationen: Det kan vara frakturen.

Fortsätt alltså med vad du på eget bevåg har börjat med, sa ortopeden.

Jag tog det som en allomfattande komplimang. God Vår!

www.anitanilsson.se