En vårändringsbudget brukar sällan bjuda på de stora gesterna. Om det inte inträffat något häpnadsväckande sedan höstbudgeten antogs kan man normalt förvänta sig ett par justeringar för att möta ett akut behov.

Ett bra exempel på detta är regeringens satsning på 200 miljoner till ny skyddsutrustning till Polisen – även om det är förhållandevis litet belopp som ska sippra igenom ett stort system innan pengarna når verksamheten.

Men den rödgröna regeringens vårbudget omfattar totalt 2,6 miljarder kronor.

Vad är det som har skett runt omkring oss som gör att det tvunget att bland annat spendera 170 miljoner skattekronor på solcellsstöd, 50 miljoner på fler böcker i förskolan och 45 miljoner på en premie till elbåtmotorer?

Uppenbarligen handlar det inte om att fylla ladorna inför att vi nu går från högkonjunktur mot lågkonjunktur. Inte heller tycks det prioriterat att bryta utanförskapet i samhällets utkanter eller att infria regeringens vallöft om EU:s lägsta arbetslöshet.

Intrycket är snarare att regeringen vill visa vissa utvalda väljargrupper att man ser dem och på så sätt vinna mark inför valet i höst.

När finansminister Magdalena Anders­sons (S) presenterade ­regeringens vårändringsbudget berömde hon sig själv för att det går bra för Sverige. Men finansministern förtjänar inte beröm Hon borde ha en ordentlig utskällning för hur hon och den övriga ­regeringen äventyrar landets ­framtid.

Sverige har inte råd med en regering som på toppen av en högkonjunktur maximerar sitt eget budgetutrymme, men som samtidigt inte tycks ha utrymme alls för reformer där Sverige har allvarliga problem.

Det är nu, medan ekonomin är stark, som Sverige borde förberedas inför sämre tider. Men i stället för att säkerställa framtidens tillväxt och välfärd viftar regeringen med pengar för att kunna plocka poäng i valrörelsen.

Minusränta och högkonjunktur varar inte för evigt. Man kan fråga sig hur statens finanser kommer att se ut när ekonomin viker när vi i högkonjunktur ser vilt skenande kostnader för bland annat sjukskrivningar och migration.

De borgerliga partiernas företrädare var som väntat inte nådiga i sin kritik. Elisabeth Svantesson (M) menade att den rödgröna regeringen misslyckats med de grundläggande uppgifterna, trots högkonjunktur och starkt tillväxt:

”Vi har nu bokslut efter fyra år med regeringen, vilket går att summera i en lägre polistäthet än förut, fördubblade vårdköer, en otrygghet som ökar och en integration som inte fungerar.”

Centerpartisten Emil Källström påtalade att regeringen slarvat bort sin sista möjlighet under mandatperioden att göra verkliga insatser för att lösa påtagliga samhällsproblem:

”Jag ser det här som fyra förlorade år när det gäller svensk ekonomisk politik. De grundläggande problemen är kvar och har dessutom blivit värre under de år som Magdalena Andersson haft att administrera.”

Mats Persson (L) tog fasta på att skolan får lika mycket pengar i vårbudgeten som elbåtmotorer:

”Regeringen ser inte problemen i skolan. Var sjätte elev lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet, och tyvärr visar regeringens budget att man inte kommer ta itu med detta. Det krävs fokus på kunskap, studiero och att höja lärares status.”

Kristdemokraternas ekonomiskpolitiske talesperson Jakob Forssmed beskrev vårbudgeten som passivitetens politik:

”I stället för att täta välfärdsrören som läcker har man blåst upp bal-longerna och ställt fram solstolarna. De nödvändiga reformerna kommer att bli svårare och dyrare att genomföra”

Alliansföreträdarna har alls inte fel i sina fördömanden. Invändningarna är både sakliga och befogade. Men kritiken bleknar när man jämför alliaspartiernas retorik med deras eget agerande i opposition.

Den vårbudget som presenterades i måndags hade aldrig sett dagens ljus – åtminstone inte i nuvarande utformning – om det inte vore för de borgerliga partiernas passivitet.

Hur kunde de under fyra års tid avstå från alla försök till verkligt inflytande, för att i stället tvinga in Vänsterpartiet i armarna på regeringen? Varför struntade de i att lägga fram en gemensam budgetmotion om nu konsekvenserna av den rödgröna politiken är så förödande för Sverige som de beskriver?

Decemberöverenskommelsen och oviljan att stoppa en vänsterinriktad minoritetsregering från de värsta dumheterna kommer att förfölja alliansen ända in i valrörelsen. Det är bara att konstatera att det är välförtjänt.