Är det okej att politiker säger en sak hemma men göra en helt annan i Bryssel? Sveriges riksdag och dess opposition sätter sig emot tanken om en ökad EU-budget, ökad EU-avgift samt eventuellt införande av EU-skatt. Attityden i dessa frågor ser dock annorlunda ut i EU-parlamentet, inte minst när det kommer till de svenska representanterna.

I förhandlingarna om EU:s långtidsbudget (2014-2020) drev Martin Schulz fram betydande utgiftsökningar, borttagande av rabatter (vilket drabbar bland andra Sverige) samt införande av EU:s egen beskattningsrätt. En del svenska EU-parlamentariker argumenterade aktivt för den linjen, andra röstade passivt för och några få röstade emot. Cecilia Wikström (FP) deklarerade då att ”Min partiledare här heter Guy Verhofstadt (ledare för den liberala gruppen ALDE) och jag har varit lojal mot den partilinjen”. Knappas någon i riksdagen eller dess EU-nämnd skulle stödja motsvarande förslag.

EU-parlamentarikerna hävdade att deras motståndare i medlemsländerna inte hade förstått EU-parlamentets roll eller behovet av ett ”europeiskt” perspektiv. Martin Schulz gjorde ett utspel om att EU-parlamentets omröstning skulle vara hemlig, så att bara röstresultatet skulle bli offentligt. Detta för att EU-parlamentarikerna skulle slippa pressen från sina nationella regeringar.

Väljarnas perspektiv förhandlas bort av de folkvalda EU-parlamentarikerna i Bryssels

korridorer. Eller vill folket kanske ha en större EU-budget och införandet av en EU-skatt? Förra året betalade norrbottningar 603 miljoner kronor netto till EU. Det är pengar som är beräknade efter att EU-stödet har betalats ut. Enligt opinionsmätningarna och vad de svenska parlamentarikerna går till EU-val på är höjd avgift till EU ingenting som väljarna vill ha.

EU-valet närmar sig. De svenska partierna är tysta om sina EU-parlamentariker som fastnar i Brysselbubblan och råkar ofta glömma sina väljare. Istället blir de ambassadörer för EU-institutionernas särintressen ute i valkretsarna. Eller som Cecilia Wikström säger – EU-parlamentarikerna tillhör ett EU-parti och inte det nationella partiet. Det partiet som både har nominerat dem, fört kampanj för att få dem valda och sett till att de har fått de trogna partigängarnas röster.

I år är det 14 av de 20 svenska EU-parlamentarikerna som vill sitta kvar i EU-parlamentet under nästa mandatperiod, samma 14 utav vilka de flesta har stött en EU-politik som strider mot hemmapartiets. I år är det därför extra viktigt för väljarna att fundera över vem det är som ska representera dem i Bryssel. Är det en EU-ambassadör som säljer ut eller någon som är beredd att försvara sina väljares intressen?