– Det är jättetråkigt. Man får dåligt samvete och när du kommer till nästa kund ligger den förra fortfarande kvar i minnet, säger Pia Rudlund, en av undersköterskorna i arbetsgruppen.
Vikariebristen är påtaglig året om, men just nu är det värre än någonsin. På morgonen när de kommer till jobbet kan deras chef redan ha tagit in flera vikarier. När då ytterligare två personer ringer sig sjuka är det inte säkert att det går att få tag i några fler. Då måste de täcka upp för varandra och trycka in ännu fler i schemat, som är redan är reglerat exakt på minuten.
– Allt är klockat och alla besök registreras genom en ”tag” när vi går ut och in till kunden, berättar Malin F redriksson.
En del besök, som inte är av högsta prioritet, får de ställa in. Ibland händer det att de ringer istället för att åka och se till någon.
De upplever att även brukarna påverkas negativt av stressen. Särskilt de dementa har ett stort behov av lugn och ro omkring sig.
– När vi har tid tar vi av oss jackan och pratar med dem lite innan vi börjar med våra uppgifter. Men när det är bråttom springer vi in med jackan på och ger dem medicin. Det är klart att de känner av det. De blir förvirrade, ängsliga och oroliga, säger Ann-Kristin Mäki.
Hygien, toalettbesök, medicin och mat är prio ett. Det som blir lidande är städningen, tvätten, promenaderna och tillsynen.
– Det kan vara dementa och sjuka, människor med ångest, som lever ensamma som vi ska titta till, men inte hinner med, säger Annn-Kristin Mäki.
Hur länge har det varit så här?
– Jag började här vid samma tid förra året och då var det på ett helt annat sätt, ett lugnare tempo. Från i höstas och fram till nu har det skett en negativ påverkan på oss allihop. Vi försöker att inte ge upp, men risken är att man blir irriterad och arg på varandra och det är ju på grund av situationen, säger Pia Rudlund.
– Vi älskar egentligen vårt jobb, men just nu har vi inte tid att älska det, säger Ann-Kristin Mäki.
Karin Lundqvist, 82 år, behöver hjälp av hemtjänsten på grund av en trasig höft. För henne blir personalbristen märkbar.
– Jamen tacka för det. De kommer och gör det absolut viktigaste och sedan måste de vidare till nästa. Och jag förstår dem, jag vet ju att de har ont om personal. Men det är jättejobbigt för mig när det blir så stressigt.
Egentligen hade hon önskat att de hade satt sig ner och pratat en stund med henne.
– Men det kan jag inte fordra, det är ju otänkbart.
Är det något de inte hinner med?
– Ja, till exempel promenaden. Jag ska få komma ut på promenad två gånger i veckan. Eftersom jag sitter i rullstol kan jag inte gå ut själv. Men det går inte när det inte finns personal. Städningen får också gå i andra hand.
Sist när hon skulle få städning var hon på ett sjukhusbesök. På grund av personalens pressade schema gick det inte att byta städdag och Karin Lundqvist fick ingen städning på fyra veckor.
– Men huvudsaken är att jag får den vård jag ska ha, och det kan jag inte klaga på, säger hon.
Det som räddar hemtjänstgruppen idag är tre pensionärer som ställer upp och jobbar – den äldsta är 77 år. Anne-Maj Ahlbäck däremot är ”bara” 65. Hon gick i pension i oktober, men får erbjudanden om vikariat i princip varje dag – även om hon inte alltid tackar ja.
– Vi har ju dålig pension så det är bra att bli utringd någon gång då och då.
Vad säger brukarna när du kommer?
– De är jätteglada. Jag känner mig så uppskattad.