<P>Kepsen var definitivt både schysst och cool. Till råga på exakt allting annat så hade ju Randy Brecker en riktigt elegant och stilfullt välpassande gubb-keps i svart ordentligt nedtryckt på sitt gråsprängda huvud också. Jag kände igen sorten. För jag råkar vara innehavare av en precis likadan själv. Bara detta visar ju att denna trumpetare extraordinaire har orubbligt god smak. Och när han sedan satte i gång med att spela (läpparna till munstycket, koncentrerad min i ansiktet, vid solon gärna riktande instrumentet och blicken med det upp mot taket) så var det ju ett vibrerande muskelpaket med god musik som började bultas fram. <BR>Randy Brecker är en institution inom amerikansk jazz-fusion och rockmusik. Tillsammans med saxofonspelande yngre brodern Michael Brecker (som tragiskt nog avled i blodcancer för bara två månader sedan) startade han gruppen Brecker Brothers för närmare fyrtio år sedan. <BR>Med gruppen som bas gästspelade de sedan på i stort sett varenda betydande amerikansk musikers plattor. Det tar alltför mycket plats i anspråk att lista upp namn, men nämnas kan Sinatra, Springsteen, John Lennon (inte amerikan men ändå) och åtminstone några hundra till. <BR><BR>Bröderna Brecker var jazzelit och nu är Randy det själv. Han är numera en musikalisk Gun For Hire som i princip är ute på en aldrig avslutad evighetsturné mellan solospelningar, samarbeten med storband och festivalspelningar över hela världen. Tack vare den mångåriga vänskapen med Tim Hagans kunde han också lirkas till Luleå. Och när Randy Brecker stoppade in trumpeten i sitt ansikte, som garnerades av en sorts ofullbordat Leif Pagrotsky-skägg och rätt kraftiga ögonbryn, och satte i gång - så märkte man direkt var kvällens musikaliska pondus och auktoritet. <BR>Det är vid sådana här lägen som Norrbotten Big Band höjer sig ytterligare och exploderar någonstans långt ovanför sin gängse standard. Märkbar glimmertindrande solistinsatser från exempelvis Dan Johansson, Mats Garberg och Håkan Broström. <BR>Och med jämna mellanrum tittade Randy Brecker ut över gänget (som för kvällen också inkluderade ett utskott från Finland av särskilt stor musikalisk styrka) och nickade gillade, samtidigt som han släppte fram ett leende. Vid några andra tillfällen så räckte han helt oceremoniellt ut tungan. Och det ingick nog ett meddelande av något slag med den gesten också. <BR>Just med tungan hade han annars några Janne Schaffer-övningar för sig med. Det handlar om koncentration och virtuos inlevelse där. längre lopp så har man ju haft lyckan och privilegierna att få uppleva en del mästare och genier i arbete. Dessa inkluderar bluesmannen B.B. King och jazzblues från Nina Simone, countrymannen Willie Nelson solo samt med gruppen The Highwaymen (med Waylon Jennings, Johnny Cash och Kris Kristofferson), folkrock-legender som John Prine och Delbert McClinton, rock med Bruce Springsteen och John Mellencamp, samt gitarristen Les Paul, och odödlig fullblods-jazz från Miles Davis, Ella Fitzgerald, Gerry Mulligan och John McLaughlin. Johnny Winter, Bob Dylan och Warren Zevon bör också nämnas för att bilden ska bli fullständig. <BR>Och nu ska självklart även Randy Brecker fogas till den här exklusiva gruppen.<BR><BR>Han plockade fram sånt som Jet Life, från Brecker Brothers-plattan Strap Hangin´och Sponge, från deras allra första platta. Följde upp med den vilde elbasisten Jaco Pastorius Used To Be A Cha-Cha och - Storbandet hängde vigt med. <BR>Det var så bra så att det ilade i plomberna. Om man säger så. <BR>Randy Brecker levererade en artig hommage till Tim Hagans ("var glada att ni har honom!") och Hagans tackade genom att tillsammans med sin kompis spela en komposition för "Two Scary Trumpets", som lämpligt nog hade artistnamnet Boo. Härligt fladdrande toner. <BR>Till sist hade Randy Brecker lättat upp sig så pass att han började berätta anekdoter och kom med något hemligt om fusionlåten Skunk Funks tillkomst. Kan man alltså med hur mycket som helst säga och påstå: en trevligt kreativ kväll på kontoret. <BR>Därefter gick Randy Brecker ut i foajén och signerade massor med skivor, till hugade fans. <BR>Vilken lirare. <BR>En annan lirare under det allsidigt jättetrevliga arrangemang som Swedish Jazz Celebration verkligen har varit (jag har varit där, visserligen i yrket men i alla fall, kvällarna torsdag, fredag och lördag och hunnit bekanta mig med såväl de mycket trevliga servitriserna, vakterna och alla de andra i hela huset!) var den med ingen hårpiska alls längre försedde trombonisten Nils Landgren. <BR>Han avslutade övningarna på stora scenen med en föreställning av stor gedigenhet, där inte minst även sångerskan Jessica Norberg visade sin klass i samarbeten dem emellan som George Bensons This Masquerade och The Simple Life. <BR>Hon hade tydligen inget skivkontrakt, men bör absolut få ett! <BR><BR>Till sist några ord om några sena fredagssessioner. Dels då det "battle" mellan hammondorgellirarna Pierre Swärd, Kjell Öhman och Stefan Gunnarsson som fick publiken i lycksalig extas med instrumentallåtar från Bobby Hebb, Jimmy Smith och Brother Jack McDuff. <BR>Och ännu senare på natten, ute i restaurangen, där Luleå Storband spelade som (nästan) aldrig förr i samarbete med de två sköna trombonspelande systrarna Karin och Mimi Hammar, med inte enbart sina musikaliska rötter i Boden. <BR>Och vilken helskön grej det har varit med det lyckliga evenemanget Swedish Jazz Celebration! <BR>Något sånt här måste bara absolut bli en årlig begivenhet i Kulturens hus. <BR>Helt oundvikligen klart måste det ju det!</P>