Mitt omdöme var aningen ljummet. Inte för att det jag hörde var dåligt, utan för att jag några veckor tidigare sett Wikslund uppträda live och visste vad mannen är kapabel till.

För det är ju live man ska uppleva Wikslund, riksspelmannen och den kreativa eldsprutan från Tjautjasjaure, som på senare tid blivit en angelägenhet för det större folkflertalet genom medverkan i programmet ”Bastubaletten”.

I samband med släppet av nya skivan ”Snowhere” samlar han på Ebeneser ett gäng förträffliga spelkamrater i ett konsertprogram som domineras av Wikslunds egna låtar på teman som natur, kärlek, längtan, vad vi lämnar efter oss och om den mentala och geografiska hemkomsten som resans bästa del. Här finns den obligatoriska bastuhyllningen och en rivig dito till fågelvärldens meste långresenär, silvertärnan. Visst kan jag efterlysa en större originalitet i visornas texter - trots fina ögonblick känns ordvändningarna inte sällan litet för lättköpta för att resultera i något riktigt minnesvärt - men detta vägs upp av den poetiskt småfilosofiska atmosfär som frammanas genom Wikslunds mellansnack, liksom såklart av allt eminent musikantskap vi exponeras för under kvällen.

Daniel Wikslund själv ger åtskilliga prov på sitt fiolistiska häxmästeri, toppat med en solouppvisning det slår gnistor om, och låter även medmusikanterna öppna sina fataburer såväl verbalt som musikaliskt. Gitarristen Jonas Strandgård bidrar med en härlig ”Irish Lullaby” som ursprungligen var tänkt att bli en vaggvisa men som på grund av ymnigt kaffekonsumerande under tillblivelsen utmynnade i något som mer liknar en väckarklockas larmsignal. Kontrabasisten Mats Dimming tillhandahåller skönt lunkande folkblues baserad på ett ungdomsminne från tiden som butiksbiträde i Vänersborg av en högljutt gastande, hundägande stamkund och hennes lindrigt talat enerverande mobilsignal. Nikolai Äystö Lindholm växlar mellan vesslesnabb tvättbrädeshantering och uppsluppen klarinettmelankoli och kammar hem en gåshudsmässig storvinst när han med sin känslomässigt fullödiga stämma leder bandet i ”Muistojen puutarha” av finsk-romske Arvo Valte Palmroth. Jag hörde Lindholm framföra den med Evighetens orkester på Ebeneser förra våren, och den var lika vidunderlig då. Och apropå Evighetens orkester – dess fiolmästare Samuel Lundström slinkar då och då upp på scen för att låta sina virtuositetsmättade fioltoner korsas med Wikslunds diton som två harspår i nysnön. Underbart.

I början av konserten annonserade Daniel Wikslund att denna och andra konserter spelas in och kommer att resultera i en live-skiva. Kan ju bli spännande att höra, med tanke på mitt tidigare gnäll om att Wikslund inte riktigt kommer till sin rätt på skiva. Vi får se. Det var hur som helst en riktigt fin kväll!