Inom politiken är det mycket tal om välstånd. Ibland tillbakablickande. Oftast framåtsyftande. Förslag och reformer läggs för att säkra eller bygga välstånd.Samtidigt är det som de flesta politiker oavsett parti lovar – att välståndets ska växa – krångligt att utvärdera. Visserligen lär många ha en hyfsad idé om hur det går för landet och vad utfallet av den förda politiken är. Men för att fullt ut se effekterna krävs mätverktyg.

Centralt i den utvärderingsapparaten är BNP, bruttonationalprodukten, som beskriver ett lands ekonomiska aktivitet och kan användas för att tolka dess invånares livskvalitet samt välfärd. BNP definieras som summan av alla färdigställda varor och tjänster som har producerats i ett land under oftast ett år.

Under senare år har det dock höjts allt fler krav på att komplettera BNP-måttet med en grön BNP och bredda det som mäts. Välstånd kan ju innehålla sådant som BNP inte fångar. Dessutom riskerar BNP-måttet att missa exempelvis framtida kostnader orsakade av viss produktion, som farliga utsläpp i miljön.

Och plötsligt händer det. Nu har den rödgröna regeringen gjort slag i saken och i vårbudgeten presenterades ett nytt ramverk för att mäta välstånd. Tyvärr visar det sig att Socialdemokraterna och Miljöpartiet också har passat på att politisera den nya måttstocken. Utöver rimliga mått som sysselsättning, hushållens skuldsättning, luft- och vattenkvalitet samt ett antal andra dyker ”skyddad natur” upp. Det mäter hur stor del av Sveriges yta som består av nationalparker, naturreservat och naturvårdsområden, i dag är det elva procent av landarealen. Alltså områden under någon typ av statlig kontroll. Alla typer av natur som skyddas inkluderas inte, exempelvis är skogsägares frivilliga avsättningar inte medräknade.

Resultatet blir att mätverktygets utformning driver politiken i en viss riktning. Regeringens nya mått på välstånd mäter inte objektivt utan lägger en värdering i ägande- och förvaltningsformen. Statligt kontrollerade naturområden ger poäng. Privata gör det inte. Om promenadskogen vid tätorten räknas som välstånd beror på skyddsformen.

Fördelen med att utvärdera politikens effekter med hjälp av BNP är att det är ett objektivt mått. Det kan inte sägas om regeringens nya indikatorer för att mäta välstånd. I stället byggs en strävan in att staten ska ta kontroll över allt mer mark. Att hitta nya former av partnerskap för att uppnå miljömål i samarbete med markägare premieras inte.