Alldeles nyligen, den 5 juli, var det ett år sedan SVT Nyheter, Norrbotten, meddelade att Staffan Berggren avlidit i en ålder av 72. Staffan var en av grundarna av popbandet Shanes, som numera tillsammans med så mycket annat av 1960-talskulturen nämns med aktning på svenska tidningars kultursidor.

Det är fascinerande att popen i efterhand är så hyllad – och så populär i Sveriges Radios kanal P4 Plus – när man betänker att utövarna i början bara beskrevs som skräniga och långhåriga med en för ungdomen fördärvlig moral.

Det "riktiga" Shanes var aktivt 1963-69, men har återupplivats i flera senare konstellationer och kan dyka upp än i dag. Gruppen uppges i vissa uppslagsverk vara från Luleå. Men från Lule var bara idolen Lennart Grahn, som blev deras vokalist och frontfigur. De övriga killarna var uppväxta i Tuolluvaara, kyrkbyn som var mer känd för sin gruva, inom Kiruna kommun.

Kriminalförfattaren Kjell E Genberg berättar på sidan 98 i sin memoarbok "Ur min skottvinkel" hur spanska poliser i sina stela trekantiga hattar invaderade scenen och bröt en av Shanes konserter i Barcelona 1966. Genberg var bandets manager och togs i förhör på polishögkvarteret, livrädd för följderna i Francos hårda diktatur.

Publiken hade klappat takt till popen, som enligt myndigheterna varit alltför högljudd. Och Shanes hade i mellansnack på scenen sagt några tvetydigheter på provisoriskt inlärd spanska, med norrbottnisk brytning. Men Genberg släpptes fri och Shanes fick fortsätta med några konserter till, förutsatt att de inte pratade mellan låtarna och inte lät publiken bli upphetsad. (Sådan var lagen - utom på tjurfäktningsarenor.)

Vad vill jag då få sagt?

Jo, att 1960-talets kultur hade sitt värde och sin frigörelse. Må vara att vissa friheter gick för långt, men den första pop-generationens barn och barnbarn har blivit desto strängare moralister, åtminstone de som är politiskt aktiva.

De har stiftat lagar, i vissa fall befogade, som tryggt har återfört Sverige till dubbelmoralisk torrbollsnivå.