Inför valet på söndag försöker alla partier locka röster med löften om framtiden. Regeringspartierna ska dock även bedömas efter vad de har gjort under den gångna mandatperioden. Misslyckandena har varit många, både oavsiktliga och högst medvetna sådana.

Ministrarnas och de höga tjänstemännens anmärkningsvärda handlingsförlamning i hanteringen av Transportstyrelsens säkerhetsskandal tydliggjorde bortom allt tvivel regeringens djupa dysfunktionalitet. Vad samtalades det egentligen om i det säkerhetspolitiska råd som statsminister Stefan Löfven (S) inrättat?

Regeringens förfall har även drabbat statsapparaten som helhet, inte minst genom att myndigheterna inte klarar av att upprätthålla våra lagar i vissa utsatta områden. Parallella samhällen med egna rättssystem har funnits tidigare, men det är först under Löfvenregeringen som dessa lyckats tränga undan det demokratiska samhället. Orsakerna är många, men regeringens hantering av polisen, med bland annat en rikspolischef som satt partiet framför myndighetens enorma behov, är en viktig sådan.

Att regeringen satt i system att strunta i expertmyndigheter, inklusive Lagrådet, har lett till flera olyckliga beslut. Det kanske mest märkbara är den så kallade gymnasieamnestin, då regeringen med stöd av V och C fick igenom en lag som undergräver asylsystemets själva grunder – nämligen att den som inte har skyddsskäl inte heller ska få uppehållstillstånd.

Löfven och S vill i valrörelsen göra gällande att vården, inte minst vårdköerna, måste åtgärdas. Det är riktigt, men just för att partiet efter fyra år i regering har misslyckats med detta. Regeringen började med att ta bort Alliansens kömiljard, och har därefter sett vårdköerna växa utan att den sjukvård som köerna till slut leder fram till har blivit bättre. Löfvenregeringen har upprepade gånger bevisat att det inte fungerar att enbart dumpa statliga pengar på landstingen.

Skatten på bensin och diesel är sedan 2015 självhöjande. Det slår hårt mot alla människor som är beroende av bilen i vardagen. Denna skenande skatt är bara toppen på det berg av landsbygdsfientliga reformer som regeringen har drivit igenom.

När regeringens misslyckanden ska räknas upp ligger svårigheten inte i att komma på några, utan snarare var man ska börja. Den vårdslösa hanteringen av statens finanser, ett försvar på fortsatt svältdiet och en flygskatt som förlängt avståndet mellan storstäderna och resten av landet förtjänar också att nämnas.

Om en mandatperiod med så många katastrofala beslut inte innebär att regeringen byts ut, vad finns det då som hindrar att kommande mandatperiod blir likadan?