Europa upplever en av de största kriserna sedan andra världskriget, flyktingströmmar, terrordåd, ökad främlingsfientlighet och stängda gränser.

Är dessa händelser början på slutet för EU, eller är det vi nu upplever mandomsprovet för EU som global krishanterare?

Som ett svar på andra världskrigets grymheter presenterade, den 9 maj 1950, Robert Schuman (fransk utrikesminister) sin deklaration om en europeisk kol- och stålgemenskap. Den idealistiska idén om ett gemensamt beroende av varandra, avseende ekonomiska intressen, kom att bli startskottet för det vi nu kallar Europeiska unionen (EU).

Schumandeklarationen om fred genom integration har under årens lopp kompletterats med krishantering och sedermera kollektivt försvar. Den 1 december 2009 började Lissabonfördraget gälla där huvudsyftet var att stärka EU:s röst i omvärlden. Fördraget innehåller även den så kallade solidaritetsklausulen, där medlemsländerna inom EU ska hjälpa varandra vid katastrofer, väpnat angrepp eller terroristattacker.

När Svenssonfamiljerna kokat sitt morgonkaffe och dukat upp frukosten den 14 november var det nog många som stannade vid tv:n några extra timmar för att följa nyheterna den oerhört tragiska och brutala terroristattack som drabbat Paris kvällen och natten innan. Ett nytt terrordåd hade drabbat Paris, med minst 130 människor dödade och 352 personer skadade, enligt www.aftonbladet.se. Frankrikes president Francois Hollande förklarade snabbt att IS låg bakom dåden och menade att händelserna var en krigsförklaring utförd av en terroristarmé, publicerat på Sveriges televisions hemsida 14/11-15. Inom några dagar begärde president Hollande EU:s stöd enligt artikel 42:7 i Lissabonfördraget.

Med sin begäran ställer president Francois Hollande EU inför det verkliga mandomsprovet. Ska EU:s medlemsländer solidariskt sluta upp bakom Frankrike och därmed stärka EU:s roll som global aktör, eller kommer Lissabonföredraget förbli en papperstiger och därmed vara början på slutet avseende historien om EU?

Andreas Nilsson