Efter att i åratal ha förfäktat på­ståenden om vänstervridningen inom public service valde Sveriges Radios flaggskepp, nyhetsredaktionen Ekot, att ägna sig åt ren partipropaganda. När Ulf Kristersson meddelat att han kandiderar till posten som ny parti­ledare för Moderaterna gick Ekot ut med en ren smutskastningskampanj.

Artikeln innehöll snart sagt varje ­rykte och tidigare smutskastningsförsök mot Kristersson som vänstern har mäktat med under hans 30 år i politiken. Samtidigt som artikeln, och den tillhörande grafiken som sammanfattade allt för sociala medier, missar att ta upp exempelvis Kristerssons tid som riksdagsledamot listas i stället att han anklagades för rasism på 1990-talet. Det är förvisso korrekt – sådana ­påståenden gjordes, men anklagelserna var tagna ur luften och kom från Socialdemokraternas ungdoms­förbund SSU. Något som föga för­vånande inte togs upp av Ekot. Allt Kristersson någonsin gjort som ens kan tolkas negativt togs upp, ingenting i andra riktningen.

Detta är inte journalistik, inte ens dålig sådan. Det är ren och skär ­propaganda. Att mycket av innehållet verkar vara hämtat från en gammal artikel i vänsterwebbtidningen Dagens Arena hjälper knappast Ekots sak.

Artikeln och inläggen i sociala medier togs förvisso bort ganska snabbt. Men hanteringen i övrigt lämnar en del att önska. En omarbetad och ­åtminstone mer saklig sammanställning av Kristerssons liv och gärning ­lades upp. Dessutom publicerades ett längre inlägg där chefer förklarade att den ursprungliga publiceringen var olycklig och obalanserad. Att det inte stämde överens med värdegrunden och att någonting helt enkelt hade brustit längs vägen. Tomt pr-prat utan någon indikation på att redaktionen förstår allvaret i det inträffade.

Detta ska inte kunna hända på en av Sveriges främsta nyhetsredaktioner, därtill inom public service. Intressant är att det heller inte händer inom de privata medieföretagen. Inte ens på borgerliga ledarsidor, som har all rätt i världen att vara vinklade, skulle ett motsvarande CV för en partiledarkandidat för V eller S publiceras. Privat­ägda nyhetsmedier är beroende av läsarnas eller tittarnas förtroende. Utan det går det inte att göra någonting.

Det finns gränser även för vad ­public service kan göra utan att ­existensen hotas. Detta tilltag går långt över den gränsen. Vilket ­berättigande har egentligen public service när det sedan länge har lämnat ­bildnings-tv för hopp och lek-program och radion ägnar sig åt ogenerad ryktesspridning och partipropaganda?