Våldsbrotten har blivit ett allt större problem i flera delar av landet. Men vad beror det på? Enligt en tysk studie som gjorts i delstaten Niedersachsen är kopplingen till antalet asylsökande tydlig. Forskarna konstaterar att migranter står för nästan hela den tioprocentiga ökningen av våldsbrott i delstaten.

Ansvaret för våldsbrotten fördelas dock inte jämnt över alla migranter. I stället är det en tydlig fördelning mellan dem som kommit från krigszoner som Syrien och dem som tagit sig till Tyskland av ekonomiska skäl från framförallt Nordafrika. Den första gruppen har goda chanser att få stanna i landet, medan den andra sannolikt har utvisning att vänta.

Logiken är tydlig – den som kommer att få stanna vill ogärna riskera att bli tillbakaskickad på grund av brottslighet, medan den som kommer att utvisas får det svårare att skaffa jobb och inte har något att förlora på att leva som kriminell.

Om bilden som den tyska studien målar upp stämmer in på Sverige vet vi inte, eftersom det inte finns någon statistik från senare år som kan visa om migranter är överrepresenterade eller inte. En sådan studie skulle det dock vara lämpligt för Brottsförebyggande rådet att ta fram, på order av regeringen. Tills det sker kan vi bara utgå från nyhetsrapporteringen och anta att ekonomiska migranter står för sin beskärda del av brottsligheten, men fördelningen mellan olika migranter lär inte vara lika svartvit som i Tyskland. Och detta beror inte på migranterna själva, utan på det svenska systemets brister.

I Sverige är nämligen ett jobb inte en garanti för att få stanna. De senaste åren har vi kunnat läsa om fall på fall med arbetande personer som blir utvisade på de märkligaste grunder. Någon har tagit ut för lite semester och någon annan har bytt jobb utan att följa Migrationsverkets regler till punkt och pricka.

Den som däremot lever ett kriminellt liv i det svenska skuggsamhället kan med lätthet undvika utvisning, trots att ett beslut om det har fattats. Därtill finns regeln att den som ansöker om gymnasiestudier inte får utvisas, även om tidigare ansökningar har avslagits. För den som kan tänka sig ett liv vid sidan av lagen är det alltså lättare att stanna i Sverige än om man försöker göra rätt för sig. Sådan är konsekvensen av vår lagstiftning.

Även om den tyska studien visar på en oroväckande utveckling vittnar den också om att tydliga incitament fungerar. Vill vi att nyanlända ska sträva efter att arbeta måste det vara både gynnsamt och utan risk att bli utvisad på grund av petitesser.