Vladimir Putin hade tårar i ögonen när han talade till massorna på Manage-torget utanför Kreml i Moskva. Det var på kvällen den 7 mars 2012 och Putin hade samma dag fått 63 procent av rösterna i ett presidentval som avlöpt utan rapporter om omfattande valfusk. Bredvid honom stod Dmitrij Medvedev. Han hade några månader tidigare försökt utmana om presidentposten genom att apellera till de liberala och progressiva samhällskrafter som då hade vind i seglen. Men Medvedev misslyckades i sina ambitioner att starta ett eget parti och gav sedan upp ambitionen om att sitta kvar på tronen. Positionsbytet där Putin återintog presidentposten och Medvedev åter utnämndes till premiärminister gick smärtfritt.

Putins tal var kort och kärnfullt. Det innehöll följande passage: ”Vi har visat att vårt folk enkelt förmår skilja sin längtan efter förnyelse från politiska provokationer som bara har en enda sak som mål - att bringa den ryska statsmakten på fall och störta dess makthavare”. I sin suveräna skildring av maktspelet inom den ryska eliten ”Männen i Kreml - inifrån Putins hov” frågar sig författaren Michail Zygar vem Putin egentligen syftade på i sitt tal? Var det Medvedev? Var det kungen inom sociala medier, utmanaren Aleksej Navalnyj? Eller var det möjligtvis USA?

Även om vi väst kan ha svårt att ta till oss Putins tankevärld är svaret givetvis USA. Putin har nu upplevt fyra amerikanska presidenter trots att både Barack Obama och Georg W. Bush satt två mandatperioder. Den ryska anti-amerikanismen fanns inte där i början av 2000-talet. Då talades det om att Ryssland skulle bli en del av NATO. Putin hade goda relationer med både Storbritanniens premiärminister Tony Blair och USA:s Georg W Bush. Detta skulle dock snart förändras. Ryssland upplevde att USA inte tog hänsyn till deras ståndpunkter i samband med invasionen av Irak 2003. Ryssland hade mycket täta kontakter med Irak, hade stora ekonomiska intressen i landet och de ryska makthavarna kände kretsen kring Saddam Hussein.

Det är inte fel att påstå att relationen mellan USA och Ryssland aldrig har blivit riktigt bra sedan dess. Det är heller inte fel att påstå att den avsevärt har försämrats sedan Irak-kriget för att nu befinna sig på fryspunkten. Det Putin syftade på i sitt tal var den orangea revolutionen i Ukraina 2004-2005 där Kremls kandidat Viktor Janukovitj fick se sig slagen i en upprepad andra omgång av Viktor Justjenko. I den ryska statliga propagandan var detta ett resultat av västmakternas intriger. Den ukrainska och den georgiska revolutionen satte skräck i ledarskiktet i Kreml och all skuld lades på väst och USA. ”Något liknande får aldrig hända i Ryssland” var Putins budskap vid installationstalet i mars 2012.

Min ”fiendes fiende är min vän” är ett uttryck som skulle kunna användas om relationen mellan Ryssland och Kina. I slutet av juli genomför de båda ländernas mariner en militärövning. Det är inte första gången men det är första gången länderna övar i Östersjön. Samarbetet påverkar även Sverige. Nyligen uttalade Säpo-chefen Anders Thornberg att Ryssland och Kina är de främmande makter som spionerar mest på Sverige. Ett militärt samarbete länderna emellan är inget som gynnar oss.

De båda stormakterna har gemensamma mål: Både vill balansera USA:s makt och skapa en multipolär värld och är inte intresserade av västligt tal om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Ekonomiskt har Rysslands beroende av Kina ökat som en konsekvens av EU:s och USA:s sanktioner efter annekteringen av Krim och Rysslands deltagande i striderna i östra Ukraina.

Det är dock ett förhållande som haltar betänkligt. Inom en snar framtid kommer det att gå tio kineser på varje ryss. Kina är världens tredje största ekonomiska stormakt efter USA och EU, Ryssland ligger på en 11:e plats efter bland annat Italien och Kanada. Rysk ekonomi har stagnerat sedan 2012 och är ensidigt beroende av olja och gas. Kina är världens största producent, har diversifierad ekonomi och en stadig BNP-tillväxt.

Ryssland hävdar sin plats vid förhandlingsbordet med stormakterna mer genom krig och konflikter än via ekonomiska muskler.

Från Kinas perspektiv är Ryssland användbar som en militär partner. Kina har på senare år uppvisat ett mer beteende gentemot Taiwan och grannländerna i sydkinesiska sjön. Likväl verkar det kinesiska ledarskapet se med skepsis på den ryska annekteringen av Krim och intåget i Ukraina. Ett sådant hastigt och irrationellt agerande passar inte med den kinesiska modellen som innebär att bygga sin ekonomiska och militära stormaktsstatus på lång sikt.