Vårt lands skolor har befunnits, i flera på varandra genomförda undersökningar, vara i kris. Ordningsproblem, lärarflykt, svårigheter att finna behöriga lärare, bristande jämlikhet över landet och kravlöshet är de vanligast nämnda krisorsakerna.

Sjukvården ses av en majoritet av svenskarna som den viktigaste politiska frågan inför kommande val. Man kan anta att de många rapporterna om vårdköer, bristande jämlikhet över landet, sjuksköterskeavhopp, rekryteringssvårigheter och höga kostnader för inhyrd personal, men också vetskapen om en växande befolkning med ökade behov av vård är förklaringar.

Rapporterna om problem inom Polisen har varit många under de senaste åren. Problemen har beskrivits som personalbrist, brott blir inte utredda, dåligt fungerande organisation efter genomförd stor omorganisation och ibland har klagats på brister i ledningsfunktioner.

Insändarsidor och nyhetsinslag ger nästan dagligen exempel på kaotiska situationer på järnvägsstationer orsakade av försenade och inställda tåg.

Problemen bör ses både mot bakgrund av en välfärd, som är en av världens mest utvecklade, och mot bakgrund av bristerna.

Röster höjs från olika partiföreträdare för fortsatt konkurrensutsättning på våra järnvägar, förstatligande av den dagliga driften av landets skolor, förstatligande av sjukvården, främst specialistsjukvården, och kommunala ordningsvakter som komplement till Polisen. Då emellertid ansvaret för nämnda problem åvilar staten, och de facto utgör statliga misslyckanden, är det inte enkelt att förstå kraven på utökat statligt ansvar. Eftersom staten misslyckats bör den få utökat ansvar, framstår inte som en logisk slutsats.

Riksdagen stiftar lagar. Staten har sålunda ansvar också för att implementera lagarna. Lag finns om, till exempel, jämlik skola och jämlik sjukvård.

Vanliga åtgärder inom offentlig sektor, när brister blir påtagliga, är att tillsätta organisationsutredningar. Sällan frågar sig ansvariga politiker huruvida det kan finnas brister i ledning och styrning.

Staten har, genom riksdagen, ensam ansvar för lagstiftning, utfärdande av förordningar och kontroll av dessas efterlevnad. Effektiviteten kan sägas vara hög när det gäller att åstadkomma styrning i teorin men mycket låg i praktiken. Det illustreras tydligt med den bristande likvärdigheten på skolområdet. På nationell nivå måste gälla att varje beslut om en lag eller förordning måste leda till en tydlig strategi för hur staten ska få genomslag för lagen i fråga. Vad staten behöver utreda är hur den ska klara sin styrande uppgift. Lagar tillkommer nästan dagligen utan att staten försäkrar sig om att lagarna får effekt. Tron tycks vara att själva tillkomsten av en lag förändrar verkligheten.

Tågtrafiken är exempel på statligt ansvar för även daglig drift. Något rörigare och mer ostrukturerat är dock svårt att finna. Ansvaret för järnvägarna är uteslutande statens, men när det gäller persontransporterna är bilden splittrad. Trafikverket upplåter järnvägar till SJ och privata företag efter ansökan från dessa. Både SJ och privata företag verkar på kommersiella villkor, med undantag av vissa sträckor, som inte anses lönsamma. Sålunda ersätter Trafikverket SJ för nattåg till nordligaste delen av landet och i något fall utgår ersättning till privat företag. Jag frågar mig varför staten inte genom Trafikverket, och, i många fall, i samarbete med regionala trafikhuvudmän, tar ett helhetsansvar innebärande upphandling och avtalstecknande med varje operatör, det vill säga SJ och privata företag, om inte endast upplåtande av räls utan om även transporterna och dessas kvalitet och kvantitet och om ekonomisk ersättning.

Kommunerna har visat sig vara den del av offentlig sektor, som bäst uppfyller krav på demokrati och effektivitet, trots ibland stora brister även där. Det är på kommunal nivå, som framsteg i fråga om utveckling av demokratin kan nås.

Staten måste alltså koncentrera sig på att få genomslag för lagar och förordningar. Ingen lag får stiftas utan att det klargörs hur lagen ska få genomslag. En kommunreform där kommunerna blir ansvariga för all offentligt finansierad välfärd, där antalet kommuner minskas och där många kommuners storlek följaktligen ökas är central i en kommande effektivisering av styrning av svensk välfärd.

Harald Nordlund,

f.d. kommunalråd, riksdagsledamot och landstingspolitiker (L) Uppsala