Ska det vara tillåtet att sudda igen sina digitala fotspår, oavsett vad det är man försöker dölja? Dit är vi på väg efter EU-domstolens nya dom, som vi ser som ett farligt ingrepp i yttrandefriheten och därtill en besvärande möjlighet för personer med till exempel främlingsfientligt förflutet att ändra sin historia.

EU-domstolen beslutade förra veckan att Google och andra sökmotorer är ansvariga för att ta bort träffar som kan påverka bilden av en privatperson negativt, även om uppgifterna är korrekta. Domen är sista steget i en lång process där en spanjor ville ta bort länkar till en artikel från 1998, om hans utmätta hus och privata skuldsättning.

EU reviderar nu det dataskyddsdirektiv som EU-domstolen lutar sig på. Ett område som diskuteras där är rätten att glömmas bort, "the right to be forgotten", som fungerar ungefär som domstolen nu beslutat. Tanken med sådan lagstiftning är dock främst att till exempel användare av sociala medier ska kunna få alla uppgifter om sig som individ borttagna om man väljer att avsluta sin användning av tjänsten, inte att man ska kunna radera korrekt och relevant information om sig själv eller att sökmotorer ska begränsa vad de länkar till.

Omedelbart är det lätt att hålla med domstolen. Varför ska ens karriär kunna äventyras av semesterbilder från svunna tider? Men domen öppnar för andra tveksamma putsningar av personers historia. Ska det till exempel bli möjligt för en politisk kandidat att sudda ut sin medverkan i utomparlamentariska, kanske våldsamma protestaktioner? Ska den som kandiderar till vd-posten i ett börsnoterat bolag kunna radera främlingsfientliga kommentarer hon eller han gjort i en lokaltidning eller en blogg?

EU-domstolen anger inte någon gräns för vad som kan vara legitimt att begära borttaget, varken när det gäller hur länge sedan händelsen var, vad det var som gjordes eller i vilken form det skedde.

När domstolen inte definierar vad som skulle kunna utgöra en överträdelse av personuppgiftslagen, utan slår fast att sökmotorer måste ta ansvaret för denna bedömning, så öppnar man för en oöverskådlig och rättsosäker hantering av dessa förfrågningar. Det är givetvis en god nyhet för den som har något att dölja, men ett hinder för grävande journalistik.

De nya EU-parlamentariker som väljs den 25 maj måste tydligt ta ställning för rätten att veta, snarare än rätten att bli bortglömd. Visst vore det trevligt att kunna radera ut pinsamma bilder från nätet, men betydligt viktigare är att säkerställa att de som har gjort grova övertramp inte ska kunna sudda ut spåren med hjälp av missriktade EU-direktiv.

Mattias Goldmann,

vd Fores

Jacob Dexe,

forskningsassistent, programmet för Digitala samhället, Fores