I slutet av mars släppte Finansdepartementets expertorgan ESO en rapport om New Public Management i välfärdssektorn. Man lyfte särskilt fram skolan som hårt drabbad, där långtgående decentralisering i kombination med en övertro på marknadsstyrning fått allvarliga konsekvenser för kunskapsresultat och likvärdighet.
Lärarnas Riksförbund varnade för konsekvenserna redan 1989 om staten fattade beslut om att backa från skolan och lämna över till kommunerna. 1991 drevs kommunaliseringen trots allt igenom och därefter följde friskolereform och valfrihetsreform. Skolan splittrades, läraryrkets status sjönk, pedagogiska irrläror med fokus på individualisering (tydligt marknadstänk) släpptes in i klassrummen och detta fick tydliga negativa effekter på resultaten.
Vi ser nu en utveckling där staten allt mer tar tillbaka ansvaret, dock inte helhjärtat. Det handlar om statliga satsningar på karriärtjänster för lärare, statligt finansierat lärarlönelyft, och omfattande statliga fortbildningsprogram. Detta är sådant skolans huvudmän egentligen har fått i uppdrag att klara av, men misslyckats med.
Den positiva trenden med ökat statligt ansvarstagande måste fortsätta, för elevernas skull. Det är nämligen det saken handlar om egentligen. Vi måste få rätt förutsättningar att rusta alla elever inför framtiden, vilket konkret innebär att varje elev måste kunna prestera bra i skolan, oavsett var han eller hon bor, kommer ifrån och har för intressen eller fallenheter. Då måste det finnas tydlighet både i klassrummen, i skolpolitiken och i ansvarsfördelningen.
Skolpolitiken måste de kommande åren samlas kring ett nationellt och konsekvent skoluppdrag. Det innebär att staten måste ta ett helhetsgrepp om finansiering och resursfördelning, både för offentliga och privata skolor. Det handlar också om att de skolor som idag är kommunala behöver ett nytt modernt statligt huvudmannaskap. Lärare och rektorer måste få stor frihet att utforma undervisning och pedagogiskt ledarskap, direkt utifrån det statliga uppdraget samtidigt som statens pengar avsedda för skolan inte riskerar att hamna på kommunala avvägar.
Det är nu hög tid att på allvar våga förändra i styrningen av svensk skola och där måste politiken enas om att staten ska vara själva garanten för en kvalitativ, meningsfull och så likvärdig svensk skola som möjligt.
För Lärarnas Riksförbund distrikt Norrbotten,
Ingrid Pihl