Hur förhåller sig våra riksdagspartier till frågan om samernas rättigheter? Vilket parti törs tala klarspråk innan valet? Dags för våra riksdagspartier att välja sida!

Följande text är en del av en artikel från SvD Ledare 26 juni 2018.

”I en serie artiklar och reportage har SvD Näringsliv skildrat striden om Sameland. På ena sidan är kritiken frän: Svenska staten anklagas för att inte respektera samernas mänskliga rättigheter. Sverige var drivande att få FN-konventionen ILO 169, en av världens viktigaste bindande FN-konventioner för urfolk, till stånd 1989. Men sedan dess har man vägrat skriva under. På andra sidan finns regeringen och riksdagen, som drar fötterna efter sig. Man påstår att man vill ratificera. Men gör man det innebär det att samerna får mycket starkare rättigheter till land, vatten och naturtillgångar på halva Sveriges yta – från Treriksröset till Idre. I dag ligger nio av tio planerade gruvor och samtliga av de 17 planerade vindkraftsparkerna i renbetesland.

Det bor mellan 20 000 och 35 000 samer i Sverige, men endast runt 2 500 samer i Sverige är renskötare. Att jämföra med 1,1 miljoner människor i Norrland. Renägande samer utgör runt två promille av Norrlands befolkning, men skulle med ratificeringen ILO 169 kunna få vetorätt över nya gruvor och vindkraftverk. Även privata markägare påverkas. Intresset hos den förkrossande majoriteten, som försöker överleva på glesbygden, står mot en liten statsunderstödd grupp renskötare som till varje pris vill bevara sina privilegier.

Dessutom kan man rimligen argumentera för att gruvnäringen, vindkraften och skogsindustrin berör hela Sverige, och inte bara Norrland. Av hela Sveriges befolkning utgör renägarna 0,2 promille.

Varken stuvare i Göteborgs hamn eller renskötare i Norrland kan kräva att just deras sätt att leva ska garanteras av staten.

Till saken hör förstås att rennäringen endast får utövas av samer som ärvt rätten genom blodsband. Jag känner inte till någon annan näring i världen – utom möjligtvis kungahusen – som är baserad på något som i synsättet påminner om rastillhörighet, och dessutom ges statsbidrag. Inget som glesbygdsbor med fel blod i ådrorna kan ägna sig åt alltså.

Varken stuvare i Göteborgs hamn eller renskötare i Norrland kan kräva att just deras sätt att leva ska garanteras av staten. Detta alldeles oavsett hur länge man bott i ett område. Inte ens den svenska staten, med all sin skattekraft, kan få tiden att stå still. Samepolitiken borde bedrivas med det i åtanke.

Regeringen vill inte göra något före valet, och oppositionen verkar vara nöjd med status quo den också. Ingen förlorar ett val på att hålla tyst i frågan, tycks bedömningen vara. Man vill inte erkänna att Sveriges intresse är att inte ge en liten grupp (0,2 promille av befolkningen, som sagt) bestämmanderätt över något så viktigt som gruvnäring och vindkraft.

Men snart måste man sätta ned foten. I dag ligger fem planerade gruvor för beslut hos regeringen. Är det rimligt att majoriteten hålls som gisslan på det sättet? Regeringen måste välja sida.”

O L, Svanstein