Det blåste en iskall vind som letade sig in i märg och ben vid platsen för medaljceremonin i den olympiska parken. Några hundra nyfikna trotsade den bistra sydkoreanska vintern och dök upp för att fira de första medaljörerna i de 23:e vinterspelen.

Charlotte Kalla, Marit Bjørgen och Krista Pärmäkoski.

När klockan letat sig några minuter över 19 på lördagskvällen i Pyeongchang kom de in på den väldiga scenen. Pärmäkoski fick sitt brons, Bjørgen sitt silver – och prick 19.12 böjde sig Kalla lätt framåt och IOK-ordföranden Bach hängde guldmedaljen om halsen på Sveriges genom tiderna framgångsrikaste skidåkare, åtminstone i antal mästerskapsmedaljer räknat.

Artikelbild

Kalla log som bara hon kan göra. Med hela ansiktet, med ögon som tindrade av den inre tillfredsställelse bara triumfens ögonblick kan skänka. Så tog hon av sig mössan, sjöng med i ”Du gamla, du fria” och riktade blicken mot flaggorna, den norska, finländska och svenska, som slet och slog i kastvindarna.

Nedanför henne jublade ett gäng supportrar från hemtrakterna runt Tärendö, klädda i jackor med Charlotte Kalla präntat på ryggen.

Barbro Zackrisson var där med sin man och hon grät när hon såg Kalla ta guldet och hon grät en skvätt till under medaljceremonin.

– Det var helt galet. Starkt, stabilt. Jag trodde från början att hon skulle vinna, för hon visade sån styrka. Jag tvivlade nästan aldrig, säger hon.

Artikelbild

Vad tänkte du när Kalla gick i mål?

– Jag hann inte tänka så mycket för då började jag grina, för det gör vi alltid. Man blir så rörd. Jag fick så ont i hjärtat liksom.

Direkt efter medaljutdelningen mötte Kalla medierna för några snabba kommentarer.

Vad tyckte du om ceremonin?

– Fantastisk. Det var härligt att få kliva upp överst på pallen och samtidigt höra nationalsången och se svenska flaggan.

Farfar Bengt gratulerade via Expressens reporter. Det gjorde Kalla ännu gladare.

– Har du pratat med honom? Det var fint att du fick prata med honom, säger Kalla som tänker ringa själv ”när det lugnat ned sig”.

Efter guldloppet och allt ståhej direkt efteråt hann hon gå igenom alla meddelanden hon fått på vägen till medaljutdelningen.

Men först såg hon inte ett enda grattis i mobiltelefonen.

– Jag hade inte mobildata på och när jag satte på det, rasslade det till, säger hon och skrattar.

Det fanns en hel del gratulationer att plöja igenom.

Vad vill du säga till alla hemma som har följt dig och tittat på ceremonin?

– Tusen tack för allt stöd. Det betyder mycket, mycket mer än man kan ana för oss som kämpar och sliter ute i spåret.