Kaptenerna radade upp sig på röda mattan, Mikael Renberg vinkade lite blygt mot klacken som om han inte riktigt visste hur hans handflata skulle tas emot och Rögle – 32 insläppta på sex matcher – ställde upp med ögonbindel framför solväggen.

Nu var det dags.

Nu skulle det hända.

Artikelbild

Nu skulle det bli tre poäng – för första gången sedan serien startade.

Luleå Hockey har spelat åtta matcher och den där nollan i tabellens segerkolumn börjar bli allt svårare att förklara. Ledningar har kastats bort som gårdagens kaffesump och Luleås facit i tredjeperioderna är faktiskt skrämmande uselt.

Det började för eländigt, med en Cehlinhakning i offensiv zon och Röglemål i det efterföljande numerära överläget. Efter det var det, helt och hållet, Luleås match. Gästernas försvarsspel var så vilset att det behövt en GPS för att hitta ut ur egen zon och när Karl Fabricius spelade fram Andreas Falk till 3-1 i Luleås boxplay kändes det inte som slutet för Rögle.

Det kändes bara som början.

Artikelbild

| Äntligen. Petter Emanuelsson fick till sist göra säsongens första mål.

Sen följde en andraperiod av förslösade chanser, snygga spel och goda intentioner. Åttahundra numerära överlägen, inga mål – men det var ju läckert.

Än en gång till ingen nytta.

Artikelbild

Det är ju det där med psykologi. Joel Lassinantti lät Daniel Widings dragskott segla in i bortre krysset och – hokus, pokus, filijokus – var det där självsäkra hemmalaget som borttrollat. Gästernas spel framkallade åtskilliga mjuggleenden i pressrummet mellan första och andra, men Rögle såg plötsligt ut som hugget ur granit. Varför? Därför att spelarna fick tid, utrymme och möjlighet att tänka efter ett par tiondelar extra.

Årets Luleå Hockey är, i vissa stunder, ett fint litet hockeylag. Det är roligt att se spelare som Einar Emanuelsson, Niklas Olausson och Patrick Cehlin. Det är underhållande spelare – men någonstans saknar jag fortfarande den där ledargestalten som klubbledningen hävdade att man saknade under fjolåret. Samtidigt som laget krackelerade framför våra ögon som vore det byggt av maräng satt ett dussin gamla lagkaptener och tittade på. Jag tänker mig att de skakade på sina gråsprängda huvuden och skrockade något om att ”så där hade det aldrig fått gå på vår tid”.

Och de har sannolikt rätt.

Rögle lyckades aldrig kvittera, istället var det nya defensiva pjäsen Joonas Jalvanti som, helt ensam vid bortre stolpen, lyckades sparka in den. Sånt händer, visst – men när det händer igen och igen och igen är det dags att fundera på åtgärder. Luleå Hockey försöker gång efter gång att spela på ledning i knät på sin målvakt. Inte för att spelarna tror att det är framgångsrikt utan för att de inte vågar göra något annat längre. Jag struntar egentligen i Daniel Widings straffavgörande, till och med i att Luleå än en gång tappade ledningen – jag är däremot mycket oroad över sättet man gjorde det på. Något måste göras.

Till sist ett par ord om firandet. Inte om spelarna som passerat genom årens lopp, om kaptenerna, stjärnorna, tränarna eller sportcheferna – utan om de som byggt det här laget.

Om supportrarna.

I 40 år har ni kastat sittdynor, snus och glåpord. I 40 år har ni skrikit på inkompetenta tränare, suckat åt omänskliga motståndarmålvakter och vrålat ”zebrakrääääääk” åt varenda oförrätt som ni upplevt från de randiga. I 40 år har ni stått, suttit och hoppat samtidigt som spelarna, i de allra flesta fall, gjort sitt yttersta för att förverkliga era drömmar. I 40 år har ni älskat, hatat, lidit och längtat efter nästa seger, nästa mål, nästa tackling. I 40 år har ni gjort matcherna till något att ha, oavsett hur laget presterat. Jag har det här som jobb – ni har betalat för det här i 40 år.

Det, om någonting, är imponerande.