X Games i januari och VM i februari är redan bortplockade från kalendern.

Nu handlar Jennie-Lee Burmanssons tillvaro i stället om att göra alla små steg så bra som möjligt för att – förhoppningsvis – kunna stå på snö i slutet av säsongen.

En av punkterna på 16-åringens träningsschema handlar om att ha foten i högläge för att minska svullnaden i vänster knä.

Det gick bra. De hittade en spricka på menisken också, så de fixade det också, säger Burmansson som i torsdags opererade korsbandet på Sophiahemmet.
Eventuellt kan jag stå på snö i slutet av den här säsongen. Men det är inget som jag vill stressa med, jag vill mest fokusera på att knät ska bli hundra innan, så det blir att skynda långsamt.

"Acceptera"

TT: Hur gör du för att ta dig igenom det här?

Det är bara att acceptera att det har hänt. Det är inte så kul men det gäller att göra allt för att komma tillbaka, komma tillbaka starkare än tidigare.
Man får se till att försöka vara så positiv som möjligt, samtidigt som man kommer ha dåliga dag och känna att det här inte är så kul men det gäller bara att kämpa.

TT: Du är förberedd på tyngre dagar?

Ja, man kan inte tro något annat. Det kommer vara dagar som kommer att suga men sedan kommer bra dagar när man får stå på snö igen, så det kommer vara värt det.

Burmanssons träningsschema visar att hon redan nu kan inleda rehabträningen – redan inför operationen höll hon igång genom att cykla – med mindre, lätta övningar.

Det handlar om att vicka på foten, lyfta lite på den, tåhävningar och sådant. Det gäller att hålla igång benet, sedan får jag även stödja på det så att musklerna inte börja försvinna, säger hon.
Så långe det bara inte gör ont. Det var vad läkarna sade, att när det börjar göra ont ska jag sluta.

Skadade sig i Nya Zeeland

TT: När kan du börja med tyngre träning?

Jag har fått ett träningsschema med cirkaveckor, när man kan börja med saker. Det är de första veckorna, jag tror det är två till sex, som man håller på med enklare övningar och sedan stegrar man.

Jennie-Lee Burmansson skadade sig i början av september, under andra träningsdagen inför världscuppremiären i Nya Zeeland.

Jag skulle köra första hoppet för dagen och landade kort, cirka två meter, och det blev ett rejält "impact" och så var det där det gick sönder, säger hon.

Ungefär en och en halv vecka senare visade magnetkameraundersökningen i Stockholm att skadan handlade om korsbandet.

Jag försökte vara förberedd på det värsta och inte tänka så positivt för att inte bli mer ledsen. Det var min inställning, säger hon.
Nu kan det bara gå framåt, bli bättre.