Hon var själv förvånad över hur bra det hade gått efter att ha mottagit en silvermedalj och tre guldmedaljer.

– Det känns skönt. Men jag har inte riktigt hunnit ta in det än. Jag tror inte jag kommer fatta vad jag har gjort förrän jag kommer hem till Sverige, säger Stina Åkemalm.

Hur har du firat det här?
Artikelbild

– Med en massa mat. Jag har varit ute och ätit pizza med familjen. Det var länge sedan sist. Jag har ju fått gå på diet för att klara invägningen. Så det var gott.

Hon var inställd på att lyfta betydligt tyngre än vad hon gjorde.

Och efter den första grenen valde Stina Åkemalm att sänka sina ingångsvikter av taktiska skäl.

– Jag brukar lyfta tyngre på träning. Men man har ju bara tre lyft på sig i varje gren. Och det var inte för att slå rekord jag åkte hit, säger hon.

Artikelbild

Att ställa om mentalt mitt under tävlingen var svårt.

– Jag hade ställt in mig på att jaga för att ha någon chans. Precis som jag fick göra förra året. Och jag hade lite problem med att tagga till efter det, säger hon.

Artikelbild

Men hennes 127 kilo räckte alltså till en förstaplats i knäböj.

– Jag är inte nöjd. Jag känner inte att jag fick ut allt jag har i mig. Jag har också lyft mer tidigare, säger hon.

Inte heller i bänkpressen fick hon till det.

– Jag tog 75 kilo, säger hon, och berättar att hon inte fick till lyften eftersom golvet var halt, innan hon tillägger:

– Jag hade hoppats på att kunna ta åtminstone 10 kilo till.

Hennes första försök på 160 kilo i marklyft blev bortdömt.

– Jag tyckte det kändes lätt och trodde jag hade klarat det. Så jag blev chockad när jag såg de röda lamporna tändas. Men domarna tyckte inte att jag sträckte ut tillräckligt mycket, säger hon.

Allt kom därför att avgöras i det sista lyftet.

– Jag var inte alls nervös. Bara irriterad. Jag hade jag inte slarvat med mitt andra lyft så att jag skulle kunna göra ett försök på europa- eller världsrekordet i det sista, säger hon.

Vid VM i Minsk förra året tog hon brons i knäböj och bänkpress och silver i marklyft.

Det blev också silver i totalen och ett europarekord.

– Jag var jättenöjd med det. Jag har ju bara tävlat i fyra år. Och under den tiden har jag fått barn, säger hon.

Hur mycket arbete ligger bakom gulden?

– Mycket. Jag brukar träna åtta till nio timmar i veckan. Och det är inte så lätt att få ihop allt när man är småbarnsförälder. Utan det har varit mycket uppoffringar. Men det var det värt.

Hon har redan tagit sikte på nästa års mästerskap.

– Vi blir kvar här i en vecka och semestrar. Men när vi kommer hem är det bara att sätta igång med träningen. VM är ju i Helsingborg nästa år och då vill jag göra bra ifrån mig, säger Stina Åkemalm.