Det är egentligen svårt att förstå hur det här är på väg att gå till men på något märkligt sätt har Luleå Basket satt sig i en situation där laget bara en seger från ännu en SM-final.
Om vi bortser från en massa taktiska drag, skott hit, fouls dit och allt annat som händer under en basketmatch hittar jag en förklaring som känns mest rimlig: En vana att vinna.
För så här är det: Med den trupp Luleå Basket sitter på den här säsongen ska det inte vara möjligt att landa i en final med chansen att ta klubbens nionde SM-tecken.
Men det har under ett decennium byggts upp en självklarhet i klubben att vara bäst när det gäller. Att leverera under press och stress. Vi har sett det så många gånger genom åren och vi såg det ännu en gång i den tredje semin mot Norrköping (seger 80–73). Varje gång tränaren Kevin Taylor Lundgrens lag närmade sig, skapade nerv och hade flyt så svarade någon Luleåspelare – oftast giganten Josefin Vesterberg– för ett stort spel som gav momentum.
Det är liksom inget konstigt. Nästan en naturlag numera. Något som sitter i väggarna i Luleå energi arena och som alla nya spelare som kommer till klubben lär sig med tiden.
Jag vet: Finalplatsen är inte inhämtad ännu och marginalerna har hittills varit mikrosmå mellan de två rivalerna men jag har oerhört svårt att se Norrköping hämta sig, samla kraft den kraft som krävs och spela till sig en femte match på hemmaplan.