Logga in

Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Du skall inte dräpa! Älä tapa!

Meänmaa  

Ansiktets filosofi á la Emmanuel Lèvinas

De totalitära idéernas våldsverkare angriper ansiktet. Detta är viktigt för dem eftersom rätten till ansiktet enbart ägs av personen, ingen annan. Den rätten vill de frånta personen genom att täcka för ansiktet före exekutionen och för att slippa möta ansiktets heliga bud.

OPS på grekiska betyder både ansikte och person. Ansiktet kan ingen möta på samma sätt som man möter kroppens övriga delar och lemmar. Den totalitära makten, dess fångvaktare, hantlangare och våldsverkare kan dra ut naglar och piska ryggen blodig eftersom naglar och rygg inte förkunnar det femte budet, vilket däremot ansiktet gör. Den som möter ansiktet möter också det femte budet: Du skall icke dräpa!
  

Räds inte dem som kan dräpa din kropp, räds dem, som bryter mot ansiktets bud, regler, etos och bön och som därmed dräper personen, dess existens, dess egen plats bland människor. Att bryta mot ansiktets bud är att dräpa personen.   

Dråpets syfte är – inte bara kroppens död- utan en daglig och gradvis nedmontering och slutgiltig förintelse av personen.

Ansiktet på ett offer kan man i vissa fall avläsa i nacken, därför att den utsatta börjar gå med ansiktet nerböjt som ett tecken på att ansiktets heliga bud är överträtt och att även tungan är stum, personen har inte längre någon rätt att ens tala om dråpet, inte heller vittna, inte längre vara en egen person.

Ansiktet är dolt och personen är inte längre ett ansikte utan en definition: Den där! Är det inte den där som …? Människorna börjar tala om personen i imperfekt: är det inte den där som blev … Den där som var …

Människor i kommunisternas och nazisternas läger läste nackar i kön …

 

Kasvojen filosofiitä á la Emmanuel Lèvinas

Aatheen miehet häpäsevvä ensin uhrien kasuvet. Se oon heile tärkeätä ko net tietävä, ette kasuvien oikeuet kuuluva vain yksityisele. Kasuvia ei kukhaan muu saata omistaa, net ei ole aatheen saalista eikä heän valthaan kuuluvaa luvalista uhria.

Kasuvia kukhaan ei saata kohata niinku muuta kurenon ossaa. Aatheen miehet ja vaimot saattava repiä kynnet uhrilta ja hakata sölän verile, siksi ko kynnet ja sölkä ei julista viiettä käskyä, mutta se joka kasuvet kohtaa se kohtaa viienen käksyn: Älä tapa! Kynsiä ja sölkiä piisaa mutta kasuvia oon vain yks.

Älä pölkää vain niitä, jokka saattava tappaa sinun kurenon, pölkää enniiten niitä, jokka rikkova kasuvien käskyn, säänön ja rukkouksen ja sillä mallin tappava persunan, sen olemassaolon, sen oman paikan ihmisten keskelä. Murhia oon monenlaisia, kasuvien häpäsy tappaa persunan. Kukhaan ei saata kasvia taikka kettua murhata, vain ihmisen siksi ko murhan tarkotus oon jokapäivänen astheettainen ja lopulinen toisen persunan hävitys. Sen saattaa lukea jopa uhrin niskasta siksi ko se alkaa kulkheen kasuvet alaspäin ja siksi sen niska ei ole käskyä, se oon käskyn rikkomisen seurausta ja se ilmasee, ette kieliki oon katkastu, uhrila ei ole oikeutta ees puhua murhasta, ei toistaa eikä ennää olla oma persuna. Hänestä tullee vain toisten määritelmä: Hänestä tullee se. Ihmiset puhuva entisestä hänestä, ette se oon se, jolta …
   Ihmiset komunistien ja nasistien leirissä luit jonoissa niskoja …

 

Smalltalk/Smalltalkkaa

Meänmaa  

 

Kulturen har blivit smalltalk,
snacket från igår är glömt idag.
Den är demokratistisk:
alla tvingas in i den
genom en ny definition.
Alla är delaktiga
utan att veta det.
Kulturen återvinns:
samma pjäser i återanvända scenkläder.
Hur ska jag slippa denna ljudande politiska malm
och klingande ytliga bjällra?
Kulturen är alltid här och nu.
Hur ska jag slippa den?
Om jag vill.
Det vill jag. Nu.
Jag förskjuter den och ägnar mig
hädanefter åt mitt kreativa skapande.

Kulttuurista oon tullu smalltalkkaa,
eilinen plörinä oon tänäpänä jo unhoutettu.
Kulttuuri oon temokratistinen:
kaikki tukithaan siihen
uuen määritelmän kautta.
Kulttuuria kieretethään:
samat näuytelmät kieretysvaatheissa.
Milläs mie pääsen tästä helisevästä vaskesta
ja kilisevästä kulkusesta?
Kulttuuri oon tässä ja nyt. Aina.
Milläs mie pääsen siittä erhoon?
Jos halvan. Joo, mie halvan. Nyt varsin.
Mie hylkään sen ja rupean tästä lähtien
elhään ommaa luovaa kirjottamista.

Caligulas önskan/Caligulan toive

Meänmaa  

Den romerske kejsaren Caligula (=liten soldatstövel) utbrast en gång:

"O, att det romerska folket bara hade en enda hals." (Att hugga av)

Känns obehagligt aktuellt i en tid som hatar grupper av människor.

 

Rooman keisari Caligula (pieni sotilassaapas) huuahti kerran:

"Kunpa Rooman kansalla olisi vain yksi kaula!"

"Ko Rooman kansala olis vain yks kaula!"

 

Tuntuu ilkeän aijankohtaselta ko hunteeraa kunka tykäthään vihata ihmisiä ryhmissä.

 

 

 

 

 

 

Nästan rätt/melkein oikein

Meänmaa  

Vår tids viktigaste gåva

Det är viktigt att skilja mellan
rätt och fel,
sant och lögnaktigt,
gott och ont,

ändå viktigare,
är att skilja mellan
rätt och nästan rätt,
sant och nästan sant,
gott och nästan gott.

Bristen på detta nästan
skapade förra seklets
blodiga ismer.

På detta nästan
vilar vår framtid.

Vi behöver en speciell gåva
för att klara detta,
den grekerna kallade diákrisis,
den intuitiva urskiljningsförmågan.

 

 

Aikakautemme tärkein lahja

Tärkeätä oon erottaa
oikean väärästä,
toen valheesta,
hyvän pahasta

Mutta vielä tärkeämpää oon
erottaa oikean melkein oikeasta,
toen melkein toesta,
hyvän melkein hyvästä.

Tämä melkein-puute
loi menheen vuosisaan
veriset aatheet.

Tämän melkein-kyvyn varassa
oon meän tulevaisuus.

Met tarttema erityisen lahjan,
klaarataksemme tämän,
sen mitä kreikkalaiset sanoit
diakrisikseksi, erotuslahjaksi,
joka oon intuitiivinen.

Tjika hina/Iihii

Meänmaa  

 

 

(Ur min krönika 2005)

Ungdomar – ni är grundlurade

 

Det är bra precis sextio år sedan när den nya tiden ockuperade Tornedalen. På tio år lyckades den nya ideologin döda vår själ, vår kultur, vårt språk, vår mentalitet, vår tro och vår framtid, den tömde byarna och gjorde oss fattigare än vad vi varit. Den gamla generationen efterlämnade rena vatten och ren luft, lax i älvar, harr i åar och öringar i forsar. Den lämnade efter sig orörda skogar, en rik kultur och röjda ängar. Den lämnade efter sig bra potatisland och stora barnskaror i byarna. Den lämnade efter sig språkligt så rika människor att Sveriges Riksdag på 50-talet diskuterade huruvida de många tornedalingar som tack vare sin pålitlighet och renlighet fått jobb på Berns salonger och tack vare sin yrkesskicklighet hamnat på ASEA, borde få högre lön för att talade svenska och finska. Redan då hette det mervärde. Den nya ideologin tog också detta mervärde ifrån oss. Den tog livsglädjen och livets rena spelregler. Den gav fiffel och kom med egoismen. Den nya ideologins män steg på maktens tinnar. De satte inte värde på en liten kultur som vår. De ville skapa om en hel värld. De kom från oss, men de var oss främmande. De kunde vårt språk, men de delade inte vår själ. De hade importerat en ny själ och de lärde sina egna barn att tala svenska. De tillhörde den politiska överklassen och den ekonomiska medelklassen och tillhör den än, fastän deras ideologi för länge sedan hamnat på historiens soptipp. De har makten fastän idén är så död att de måste fylla medlemsregistren med döda själar. De är maktens män och de tillhör maktbegärens adel och de hinner alltid stiga upp före penningen.

 

Ungdomar, fråga dem!

 

Ungdomar! Vakna, ty ni är grundlurade! Lögnen dödar själen. Tro inte att Tornedalen har blivit frälst av någon ideologi, ty Tornedalen har aldrig behövt dessa frälsare, inte frågat efter dem heller. De har stigit upp ur idéns träsk och penningens myr. Den nya tekniken är bra, men de nya idéerna har kastat er i en bottenlös myr. Börja forska och fråga! Ni kommer att bli förvånade över hur rikt Tornedalen alltid varit. Ni kommer att upptäcka vad man stulit ifrån er: språk, kultur, själ, jord, vatten, tro, goda seder, hederlighet och framtid. Återta allt! Ställ gubbarna till svars! Fråga dem var de dränkt er framtid! Fråga efter det jordiska rike som till alla skulle lycka bära! Fråga efter det allsmäktiga folket som de sjungande, jublande och ropande utsåg till den ende sanne guden! Sjöng de inte makten och penningen åt sig själva. Er har de sjungit ner i meningslöshetens träsk.

   Fråga de var livets mening finns! Fråga! Sätt en halsduk av vilken färg som helst runt nacken.

   Marschera stilla och fråga varför deras bygge bara är ett ettöreshus!

 

Bengt Pohjanen

Författare

 

Nuoret – teitä oon petetty

 

Siittä oon justhiinsa kuuskymmentä vuotta aikaa ko uusi aika vallotti Tornionlaakson. Kymmenessä vuessa uusi aatos tappo meän sielun, kulttuurin, kielen, hengen, uskon ja tulevaisuuen, se tyhjensi kylät ja teki meät köyhiksi. Vanhaa polvi jätti meile puhthaat veet ja hyän ilman, se jätti lohet väyhliin, harrit jokhiin ja tampukat koskhiin. Se jätti suuret hakkaamattomat mettät ja se jätti rikhaan kulttuurin ja raivatut niityt. Se jätti hyät pottumaat ja ison tokan kläppiä kaikhiin kylhiin. Se jätti kielelisesti niin rikhaita ihmisiä, ette Ruottin valtiopäiviläki 50-luvula puhuthiin, ette kakskieliset tornionlaaksolaiset, jokka olit pääsheet töihin Bernsin salonkhiin ko net olit niin luotettavia ja puhasluontosia, ASEA:haan ko net olit niin eteviä, tarttisit korkeaman palkan ko ummikot ko net puhuva niin hyvin kahta kieltä. Torniolaaksolaisitten ossaamista sanothiin ruottiksi: Mervärde. Uusi aatos vei mervärdenki, se vei elämisen ilon ja rehelisen pelin. Rajale tuli jääkausi ja aatheen miehet nousit johthoon, mutta net ei tuntenheet meän maata. Net olit meitä mutta meile viehraita. Net osasit meän kielen, mutta kielsit meän mielen. Omile kläpile net opetit fiinin ruottin. Net olit aatheen yläluokkaa ja rahan keskiluokkaa ja net elävä vieläki vaikka aate oon aikoja sitte histuurian roskatipilä. Eläkhööt aatheen miehet! Eläkhööt, sillä net oon vallassa vaikka aate kuoli. Net oon ylösnousemuksen miehiä, vallanhimon aatelistoa ja net kerkiäävä aina ylös varemin ko raha. 

 

Nuoret, kysykää!

 

Nuoret! Herätkää, teitä oon petetty! Ja teile oon valehteltu. Vale tappa sielun. Ei Tornionlaaksoa ole mikhään uusi aate eikä mikhään puolue pelastannu. Ei Tornionlaaksoa ole tarvinu pelastaa. Uusi tekniikka oon ollu hyä, mutta aatheet oon ajahneet teät pohjattomhaan jänkhään. Ottakaa itte asioista selvää! Tet tuletta havatheen kunka rikas Tornionlaakso oon ollu. Tet tuletta näkheen mitä teiltä oon viety: kieli, kulttuuri, sielu, maat, veet, uskomukset, hyät tavat, rehelisyyen ja tulevaisuuen. Vallottakkaa kaikki takasi! Pankaa äijät vasthuule! Kysykää niiltä mihinkää tulevaisuus hukku! Kysykää missä se oon se maalinen valtakunta, joka kaikile piti onnen tua! Kysykää missä se oon se kansa kaikkivaltias, aatheen jumala, jota net ylistit ja jolle net kunniata veisasit. Net veisasit ittele vallan ja rahan ja teät net noijuit jänkhään!

   Kysykää missä elämän tarkotus oon! Kysykää! Pankaa uusifärinen kaulahuvi kauhlaan ja marsikaa niinku Ukrainassa tehthiin ja kohta tehään kaikkialla mailmassa.

   Kysykää aatheen miehiltä ja keskiluokalta miksi heän pytinkistä tuli vain äyrintalo.

 

Bengt Pohjanen

Aikakirjuri

 

Dagens dikt/Päivän runo

Meänmaa  

 

Den röda
rönnen
det fuktiga lövets tunga
slickar skogens ljus
i min hand

 

23.9.2013

Punanen
   pihlaja
      kostea lehti
         nuolasee mettän valoa
            kätheeni

 

23.9.2012

 

(Karkaavat runot/Flyende dikter 2015)

Redaktionella bloggar

Läsarbloggar