Logga in

Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Ibykos' tranor /Ibykoksen kurjet

Meänmaa  

Ibykos (530 f. Kr) var diktare,
på väg till Korinth, blev han överfallen
och dräpt. Han anropade en flock tranor
och bad dessa hämnas hans död.
Ibykos tranor betyder sedan dess
att man inte kan tiga hur länge som helst.
Tvingade till tystnad, ja, en tid,
men Ibykos tranor försvinner inte.
Om alla tiger, skall Ibykos tranor ropa.

 

I en bok om den ryska diktaren
Anna Achmatova (1889-1966),
som kommunisterna tvingade till tystnad
läser jag följande: "Inte ens idag (juni 1967, min anm),
när jag skriver dessa rader 30 år efter Jezjovterrorn,
tål makten att man nämner år 1937. De fruktar minnet.
Och det idag. Så hur var det inte då?
Förbrytelserna var fortfarande färska,
blodet hade ännu inte torkat på förhörsledarnas kontor
och i Stora Husets källare. Blodet krävde ord,
tortyrkammaren tystnad.
Var håller ni hus, Ibykos tranor, 
var är du, talande säv?"

Anna Achmatova: Här är en trana!
Här viskar säven, det som inte får sägas,
det som inte får ropas.
Men miljoners blod kräver diktarens ord,
inte bara oskyldiga offers bekännelser,
ur tortyrkammaren ropar offren.

 

Ibykos (530 f. Kr) oli runoilija,
matkala Korinthiin, pahanilkiset
hyökkäsit sen kimphuun ja tapoit sen.
Kurkitokka lensi siinä ja runoniekka huusi
niile, ette kostaa.
Ibykoksen kurjet tarkotavvaa nyt
sitä, ettei saateta vaijeta ikusesti.
Pakotettu vaikenheen, joovain,
mutta ei ikusiksi aijoiksi.
Jos kaikin vaikenevva
kyllä Ibykoksen kurjet huutava.

Mie luen kirjaa kovin liikuttunheena,
Anna Ahmatovasta (1889-1966),
jonka komunistit pakotit vaikenheen.

Mie luen nämät sanat: "Ei ees nyt (kesäkuu 1967)
ko mie kirjotan näitä sanoja,
30 vuotta Jezjovterrorin jälkhiin,
halvaa valta kuula minun mainittevan vuotta 1937.
Net pölkäävä muistia. Ja vielä tänäki päivänä. 
Niin kunkas se ei ollu silloin?
Rikokset olit vereksiä,
veri ei ollu kuulusteluherrojen kontturissa kuivanu
ja Ison Talon kellari vaati sanoja,
ja kitutuskamari vaikenemista.
Missäs tet oletta Ibykoksen kurjet,
puhuva korsi?"

Anna Achmatova: Täälä oon kurki! 
Täälä korsi viskuttellee,
sitä mitä ei sais sanoa,
mitä ei saa huutaa.
Mutta miljoonien veri vaatii
runoilijan sanoja,
ei vain viattomien uhrien tunnustuksia,
kitutuskamarien vaikenemista.
Sieltä huutava uhrit.

Kuulkaa!

Kriminalisera diktandet

Meänmaa Kriminalisera diktandet

Jag bläddrar i gamla nummer av
Bonniers Litterära Magasin.
Lars Gustafsson var redaktör på 60-talet och en bit in på 70-talet.

För 55 år sedan utkom Ing-Marie Erikssons roman Märit.
Hon fälldes för förtal i både rådshusrätt och hovrätt.
Lars Gustafsson skrev att att man "kriminaliserat diktandet".

Våld mot författare och journalister är alltid dubbelmord,
sade Björn Linnell i ett TV – inslag den 23.1.2007.

 

 

Rikolistaa runnouen

Mie kattelen vanhoja Bonniers Litterära Magasin.
Lars Gustafsson oli toimittaja 60-luvula
ko Ing-Marie Erikssonin romaani Märit
tuli ulos, 55 vuotta aikaa.
Hänet tuomithiin raastuvassa ja hovioikeuessa sakhoin
kunnianloukkauksesta.

Lars Gustafsson kirjotti, 
ette oon rikolistettu runnous.

Entinen Penin puhheenjohtaja, Björn Linnell
sano TV:ssä 23.1.2007, ette väkivalta 
kirjailijoita ja surnalistia vasthaan oon tuplamurha.

 

 

 

Groucho Marx

Meänmaa  

Detta citat kan i dag vara 
lika aktuellt om inte mer än 1947:

"Käre Abel,
Jag skulle tro att bifogade artikel
är tillräckligt obildaad för din tidning.
Hälsningar 

Groucho Marx den 7 juni 1947"

 

"Hyvä Abel,

Luulisin liitheenä lähätetyn artikkelin
olevan tarpheeksi sivistymätön sinun avisille.

Terhveisiä

Groucho Marx 7. kesäkuuta 1947"

Samma minoritet/Sama minuriteetti

Meänmaa  

Vi påstås tillhöra samma meänkieli minoritet,
vi som har meänkieli som modersmål,
och de som har svenska,
trots att vi inte ens bor på samma planet,
inte heller känner vi till varandras erfarenheter
från vår barndom, från skolan, från våra resor och berättelser!
Folkviljan har visst så beslutat
och folkviljan är definierad av
våra nya herrar och minglande damer.

 

Met kuulema kuuluma samhaan minuriteethiin,
met, joittten äitinkieli oon meänkieli
ja net, joitten äitinkieli oon ruotti,
vaikka met emmä asu samala planetalla
emmäkä tunne toisten kokemuksia
lapsuuesta, koulusta, matkoista ja praatista!
Kansantahto vishiin määräny,
kansantahon oon määränheet meän herrat ja malliset.

 

Att tänka fritt/aatela vaphaasti

Meänmaa  

 

När åsikter, fria tankar och uppfattningar
blivit kriminella, då har vi alla
hamnat inom de kriminellas förvaltningsområden.

Ko mielipitheistä, omista aatoksista ja hunteerinkista
oon tullu rikoksia niin met olema kaikin
joutunheet rikolisten hallinto-aluheile.

 

Hemlängtan/Koti-ikävä

Meänmaa  

Den här sången kan sjungas till
samma melodi som Sibelius: "Soi kunniaksi Luojan"

Hemlängtan i Fjärranland 

Jag saknar snö som faller,
och isens gång och dån,
Jag saknar strandens aspar
som alltid darrar där.
Jag saknar gränsens vindar,
och bofinkskvitter här,
och svanens vackra sånger,
och himlaeldens knastrande.


Jag saknar vallens klöver
och ängens timotej,
konvaljerna som tåras
längs stigarna till ån,
jag saknar myrens tranbär
och hjortronblommorna,
jag vill se strandens stenar,
och sädesärlans vippande.

Jag saknar sommarns dofter,
och vårens varma vind,
och höstarna som glöder,
och vinterns sköra ljus.
Här känner jag mig sorgsen,
här är jag främmande,
jag längtar hem till Meänmaa
den strand jag en gång lämnade.

16.10.2019/10 februari 2020

Bengt Pohjanen

 

Tämän saattaa laulaa samala nuotila ko Sibeliuksen Soi kunniakis Luojan

Kauasmaan koti-ikävä

 

Mie kaipaan täälä lunta,
ja jäitten lähtöä,
kans kielon kyyneleitä,
ja hillan kukkia.
Mie kaipaan rajatuulta,
ja pohjasvittiä,
kans laulujoukahaista,
ja haapapuitten tärinää.

En tunne maani multaa,
en kaalta pottumaan,
ei jalka väylän vettä,
ei poski lämpöä.
En maista täälä lohta,
en hillaa kypsyvää,
en poronlihhaa kuivaa
en kahvijuuston sitkeyttä.

Ei tunnu kevän tuoksut,
ei kesän poutasäät,
ei rumanlehen aika,
ei talven pakkaset.
Nyt suru mieltä painaa,
nyt kannan kaipua,
mie lähin Meänmaasta,
nyt tunnen sinne ikävää.

 

16 oktober 2019/10. helmikuuta 2020

 

 

 

 

 

Redaktionella bloggar

Läsarbloggar