Logga in

Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Ibykos' tranor /Ibykoksen kurjet

Meänmaa  

Ibykos (530 f. Kr) var diktare,
på väg till Korinth, blev han överfallen
och dräpt. Han anropade en flock tranor
och bad dessa hämnas hans död.
Ibykos tranor betyder sedan dess
att man inte kan tiga hur länge som helst.
Tvingade till tystnad, ja, en tid,
men Ibykos tranor försvinner inte.
Om alla tiger, skall Ibykos tranor ropa.

 

I en bok om den ryska diktaren
Anna Achmatova (1889-1966),
som kommunisterna tvingade till tystnad
läser jag följande: "Inte ens idag (juni 1967, min anm),
när jag skriver dessa rader 30 år efter Jezjovterrorn,
tål makten att man nämner år 1937. De fruktar minnet.
Och det idag. Så hur var det inte då?
Förbrytelserna var fortfarande färska,
blodet hade ännu inte torkat på förhörsledarnas kontor
och i Stora Husets källare. Blodet krävde ord,
tortyrkammaren tystnad.
Var håller ni hus, Ibykos tranor, 
var är du, talande säv?"

Anna Achmatova: Här är en trana!
Här viskar säven, det som inte får sägas,
det som inte får ropas.
Men miljoners blod kräver diktarens ord,
inte bara oskyldiga offers bekännelser,
ur tortyrkammaren ropar offren.

 

Ibykos (530 f. Kr) oli runoilija,
matkala Korinthiin, pahanilkiset
hyökkäsit sen kimphuun ja tapoit sen.
Kurkitokka lensi siinä ja runoniekka huusi
niile, ette kostaa.
Ibykoksen kurjet tarkotavvaa nyt
sitä, ettei saateta vaijeta ikusesti.
Pakotettu vaikenheen, joovain,
mutta ei ikusiksi aijoiksi.
Jos kaikin vaikenevva
kyllä Ibykoksen kurjet huutava.

Mie luen kirjaa kovin liikuttunheena,
Anna Ahmatovasta (1889-1966),
jonka komunistit pakotit vaikenheen.

Mie luen nämät sanat: "Ei ees nyt (kesäkuu 1967)
ko mie kirjotan näitä sanoja,
30 vuotta Jezjovterrorin jälkhiin,
halvaa valta kuula minun mainittevan vuotta 1937.
Net pölkäävä muistia. Ja vielä tänäki päivänä. 
Niin kunkas se ei ollu silloin?
Rikokset olit vereksiä,
veri ei ollu kuulusteluherrojen kontturissa kuivanu
ja Ison Talon kellari vaati sanoja,
ja kitutuskamari vaikenemista.
Missäs tet oletta Ibykoksen kurjet,
puhuva korsi?"

Anna Achmatova: Täälä oon kurki! 
Täälä korsi viskuttellee,
sitä mitä ei sais sanoa,
mitä ei saa huutaa.
Mutta miljoonien veri vaatii
runoilijan sanoja,
ei vain viattomien uhrien tunnustuksia,
kitutuskamarien vaikenemista.
Sieltä huutava uhrit.

Kuulkaa!

Att tänka fritt/aatela vaphaasti

Meänmaa  

 

När åsikter, fria tankar och uppfattningar
blivit kriminella, då har vi alla
hamnat inom de kriminellas förvaltningsområden.

Ko mielipitheistä, omista aatoksista ja hunteerinkista
oon tullu rikoksia niin met olema kaikin
joutunheet rikolisten hallinto-aluheile.

 

Hemlängtan/Koti-ikävä

Meänmaa  

Den här sången kan sjungas till
samma melodi som Sibelius: "Soi kunniaksi Luojan"

Hemlängtan i Fjärranland 

Jag saknar snö som faller,
och isens gång och dån,
Jag saknar strandens aspar
som alltid darrar där.
Jag saknar gränsens vindar,
och bofinkskvitter här,
och svanens vackra sånger,
och himlaeldens knastrande.


Jag saknar vallens klöver
och ängens timotej,
konvaljerna som tåras
längs stigarna till ån,
jag saknar myrens tranbär
och hjortronblommorna,
jag vill se strandens stenar,
och sädesärlans vippande.

Jag saknar sommarns dofter,
och vårens varma vind,
och höstarna som glöder,
och vinterns sköra ljus.
Här känner jag mig sorgsen,
här är jag främmande,
jag längtar hem till Meänmaa
den strand jag en gång lämnade.

16.10.2019/10 februari 2020

Bengt Pohjanen

 

Tämän saattaa laulaa samala nuotila ko Sibeliuksen Soi kunniakis Luojan

Kauasmaan koti-ikävä

 

Mie kaipaan täälä lunta,
ja jäitten lähtöä,
kans kielon kyyneleitä,
ja hillan kukkia.
Mie kaipaan rajatuulta,
ja pohjasvittiä,
kans laulujoukahaista,
ja haapapuitten tärinää.

En tunne maani multaa,
en kaalta pottumaan,
ei jalka väylän vettä,
ei poski lämpöä.
En maista täälä lohta,
en hillaa kypsyvää,
en poronlihhaa kuivaa
en kahvijuuston sitkeyttä.

Ei tunnu kevän tuoksut,
ei kesän poutasäät,
ei rumanlehen aika,
ei talven pakkaset.
Nyt suru mieltä painaa,
nyt kannan kaipua,
mie lähin Meänmaasta,
nyt tunnen sinne ikävää.

 

16 oktober 2019/10. helmikuuta 2020

 

 

 

 

 

ett klick/yks tykki

Meänmaa  

Det pratas mycket om "vi och dom"
och jag har upptäckt att de som mest pratar
de är mest måna om "vi och dom".
Hur vet jag det?
Fejan så klart!!!!
Vem klickar vad?
Det är bara ett klick 
som skiljer "vi och dom".

Puhuva paljon "Met ja nuot",
olletikki net jokka enniiten puhuva
erottavva enniiten "mät heistä".
"Met ja nuot": ero oon vain yks tykkäsklikki,
taikka sanosin: tykki, yks tykki vain!
Mie näen sen naamakirjassa.
NOIT=net oikeat.
Ei net klikkaa meitä.

Bara en varitet/Varieteetti vain

Meänmaa  

 

Ett pekoral

Bara en varietet

Då jag föddes en gång utan språk,
födde jag ett som jag skapade på.
Och jag sjöng och jag skrev
både visa och brev.
Det blev erkänt och prisat,
för världen bevisat
att det duger som språk
att skriva och sjunga på.

Men nu har jag hört:
för mig är det kört,
herrarna våra, hetsiga heta
har låtit mig veta:
det är inget språk,
som du skriver på,
det är bara en varietet,
så du vet, det vi vet,
på vår idiolekt:
ditt språk är bara en varietet,
nu är det färdiglekt.

Då jag föddes en gång utan språk
får jag väl dö utan språk.
Mullen får svara på frågan en gång
om livet är en dödens varietet
och döden en livets dialekt.

 

Varieteettiä vain

 

Ko mie kielettömänä synnyin,
mie rohkasin mielen
ja synnytin kielen,
jolla kirjotin, lauloin,
kerroin ja mainoin.
Hyvinhään se meni,
sitä mailmala killathiin,
hyväksythiin ja palkithiin.

Mutta nyt meän uuet herskaapit oon
hallintokunthiin ilmottanheet
ja hallitukshiin kirjottanheet:
ei se ole mikhään kieli,
se oon vain murre ja oma mieli
se oon fiinisti sanottu vain varieteetti.

No älästä nyt huoli, älähpä nyt vain,
s’oli aijottu ylhäälä tuola:
ko kielettömänä synnyin,
saan kielettömänä kuola
nyt mullat vain toisthaan:
elämä oon kuoleman varieteetti
ja kuolema yks elämän itiolekti.

 

 









 

 

 

Orätta vakningar/Väärät valvomiset

Meänmaa  

 

 

 

Orätta vakningar och miljöskam

Jag blev aldrig riktigt klok på vad
det var: orätta vakningar
som troende i min tornedalska
andliga kultur bekände som synd.

Så mycket begrep jag att
man måste bekänna orätta vakningar
för att vara- inte PK, politiskt korrekt -
utan RK, religiöst korrekt.
Då hörde man till de rätta.
”Orätta vakningar” var ett gömställe
för verkliga synder, som man
slapp bekänna om man bekände
orätta vakningar.

Dagens miljöskam påminner mig
om orätta vakningar.
Man måste ha synd och skam att bekänna
annars tillhör man inte gänget, MK.
Miljöskam är ett gömställe
för alla inplastade inköp i plastkasse.
Det kallades förr avlatshandel.
Du betalar plastpåsen
för att fortsätta synda med
alla inplastade varor i kassen.

Väärät valvomiset ja ilmastohäpeä

Mie en koskhaan käsittänny mitä
net väärät valvomiset olit
joita meän uskovaiset tunnustit
saarnamiehile, toisile ja joskus mullekki
ko mie olin pappina.

Kyllä mie sen verran käsitin
ette oli hyvä tunnustaa vääriä valvomisia
jos halusi kuulua oikehaan roikhaan,
silloin ei tarvinu olla PK – polittisesti korehti -
hääty olla UK – uskonolisesti korehti
ja siihen passasit väärät valvomiset,
jokka peitit nimeliset synnit,
joita ei tarvinu tunnustaa ko tunnusti
väärät valvomiset.

Tämän päivän ilmastohäpeä
muistuttaa minua vääristä valvomisista.
Häätyy tunnusta ilmastohäpeän,
muuten ei kuulu oikehaan roikhaan,
MK:hon.
MK oon piilopaikka rötöksille
ko plastipussissa kantaa
kotia kymmensiä plasthiin laitettuja tavaroita.
Ja tunnustaa miljökorehtisuuen
maksamalla valtiolle ja miljööpaavile
aalaattia, synninpäästörahhaa.

 

 

Redaktionella bloggar

Läsarbloggar