Logga in

Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Min basker/Minun paskeri

Meänmaa  

Kulturnytt i P1 berättade i veckan om 
min utställning, 50 år som författare.
Thella Johnson, som gjorde inslaget
nämnde min basker.
Vilket uppsnappades av Epstein och Nordegren
i tisdags. Jag skrev och tackade
för att de uppmärksammat min basker.
Jag skrev på fb:

"Oj, så kul! Och jag som här i norr fått haters att reagera på min basker. En basketcoach, som jag tyckte var för hård med ungdomarna, skrek: "En som går i basker har fan ingen rätt att uttala sig om basket!" Och en snubbe dansade tokdans och ropade: "Han tror att han är poet för att han har basker!" Men jag går i basker. Pipan har jag arkiverat och vinflaskan är slängd, men baskern, nej, den ska med mig och slipper jag inte in så tänker jag kasta in min basker och säga åt portvakten: "Jag ska bara hämta min basker!" Sedan stannar jag där - på nåder. Baskernåd."

I går onsdag läse Epstein upp mitt inlägg.
Så nu är min basker en riktigt riksangelägenhet. 

Ruottin raatiun kulttuuriuutiset
kerroit minun näyttelystä Haaparannala.
Thella Johnson, joka teki jutun, mainitti minun paskerin.
Epstein ja Nordegren havattit sen ja selitit siitä.
Mie laitoin naamakirhjaan sen
ja silloin net luit minuin kirjotuksen taasen, eilen keskiviikkona.
Nyt minun paskeri oon oikein
riikinuutinen ja kansakotia kattava suuruus.
Parhaiksi pöllöile, jokka oon pilkanheet minun paskeria.

Sång till Davos

Meänmaa  

Förr i världen sjöng vi Sions sånger i Norrbotten,
där de stora väckelserörelserna föddes och varifrån de spreds.

Det var en längtan bort från "sorger och strider,
att där hos min Jesus få vara". 

Theolgia viatorum, vandringsmännens teologi
präglade fromheten.

En av de mest älskade sångerna var:
"Vandringsmannen ständigt längtar till sitt mål sitt dyra hem ..."

Nu är samfunden och kyrkorna sekulariserade, politiserade och marginaliserade.
I desperata försök att inte förlora alla medlemmar försöker man
följa rådande ideologier och sekulära religioner.

 

Jag vill nu bidra med en lite ändrad och till tiden anpassad sång
som kan sjungas på samma melodi som "Vandringsmannen ..."

Jag sänder den till Davos, där de rika och mäktiga samlas.

Sångenr riktar sig till N.N.
Du kan lägga in där det namn du vill,
men det måste vara tvåstavigt,
med betoning på den första stavelsen,
annars kan man inte sjunga den.
Stefan går bra, FN går bra, Trump går inte, inte Isabella, Mp,
Ebba går bra, Jonas och Jimmi osv. 
Välj själv vem du i din sekulära tro vill vända dig till.

Här är sången:

 

1.

Resenären alltid längtar
till sitt mål, semesterland,
så vi alla ofta trängtar
efter Thailands varma sand,
till vårt paradis dit redan
grannen före oss har rest.
Där ock vi får njuta sedan
och med vänner hålla fest.

2.

Forskare, vad lider tiden,
har ej domen kommit än?
Utsläppsmängden är förliden,
hopplösheten bortom den.
Kära N.N. kom att föra
bort att skräp som samlats här,
kom att snart en ända göra
på den flygskam som mig tär.

3.

N.N. alltför slarvig är jag
att sortera skräpet dock,
därför nu av dig begär jag
skammens stora överrock.
I den rocken, N.N. står jag
kanske sonad inför dig
och i utsläppsfria tider
blomstra så evinnerlig.

4.

Framtidshoppet utan sopor
må betaga alla nu
att vi tryggt till konferenser
resa må då allt är rätt.
Inget kött där mer förtäres,
folket njuter samvetsfrid.
Och av glädje N.N lågar,
allt är rätt till evig tid.

5.

Inga bilar där skall tuta,
inga flygplan dåna mer.
Alla äter bara vega,
allt tillagat mycket smart.
Vega varje mun nu tuggar,
utsläppsängslan har förgått.
Och ur N.N:s rena vatten
övernog var mun har fått.

 

Ännu en halvhandske/Toinen konna

Meänmaa  

 

Ännu en halvhandske

Christa Wolfs Barndomsminnen från 1979 har i fyrtio år väntat på att bli läst av mig. Den har stått där som ett minne från året då min roman Och fiskarna svarar Guds frid utkom. Jag fick boken som gåva av Thomas von Vegesack, min förläggare på Norstedts. Wolf var ett stort namn då, den främsta i DDR. Jag började läsa den för en tid sedan. Tyckte att den väntat länge nog. Läste med en känsla av att något inte var som det skulle. Som när jag läser politiska offerkofteskildringar från norr. Christa Wolf? Min urskiljningsförmåga att skilja rätt från nästan rätt, sant från nästan sant hade uppgraderats.

Hon var Stasi-medarbetare. Ännu en halvhandske. Jag bränner aldrig böcker, kastar sällan, vill inte ens skicka böcker till antikvariaten. Inte heller Wolfs Barndomsminnen hamnar i soporna. Jag ställer den tillbaka i hyllan, bland böcker, skrivna av helhandskar och halvhandskar. Hyllan växer.

 Siinä toinen konna ja luntreijari

Christa Wolfs Barndomsminnen julkasthiin ruottiksi 1979. 40 vuotta se oon seisonu minun kirjahyllyssä, oottanu, ette mie sen luen. Se oon mulle muisto siittä ko mie julkasin romaanin Och fiskarna svarar Guds frid, 1979. Mie sain sen lahjana minun kustantajalta Norstedtissa, Thomas von Vegesackilta. Wolf oli siihen aikhaan suuri nimi, ennitten DDR:ssä. Aloin äskenttäin sitä lukheen. Olihaan se oottanu aikansa. Luin mutta tunsin, ette jotaki oon vinossa, niinku ko luen uhritikkurijuttuja pohjosesta. Christa Wof? Minun henkien erotuslahja reakeerasi, se herätti tajun erottaa tottuuen melkein tottuuesta, oikean melkein oikeasta. Joo, Christa Wolf oli Stasi-ihmisiä DDR:ssä. Siinä oli taasen yks konna, toinen Handske. Mie en polta kirjoja, en visko kirjoja, en ees laita niitä myynthiin. Wolfin kirjaa en lue, panen sen hyllylle, jossa oon muitaki samanlaisia Handskeja ja konnia, valepattia ja luntreijaria. Hylly laajenee.

Plinten

Meänmaa  

 

Plinten i gymnastiksalen i Kassa BII skola var min stora skräck. Mina kompisar flög över plinten. Jag rusade mot den fast besluten att ”nu, den här gången gör jag det!”, men nej, samma skräck och stopp och skam och känsla av att inte duga. På gymnasiet i Haparanda vägrade jag ut mig. Det var den där plinten. Jag gick inte dit.


Ikväll får jag förklaringen till min skräck för plinten och mitt C i slutbetygen. Jag läser en essä av Peter Bichsel. Han fick en gång en fix idé och frågade alla författare han stötte på om de i skolgympan klarat av att hoppa över plinten. Han frågade hundra författare; deras svar var en enda lång lidandes historia. Bara två författare, varken sämre eller bättre var duktiga i gymnastik.

 

Nu får jag svar på frågan jag ställt mig i 70 år: den där plinten, varför kom jag inte över den? Måste jag skämmas? Nej, jag kom inte över plinten av den enkla anledningen att jag redan då var författare, jag kunde inte umgås med min kropp. Jag visste inte hur man lever den, kroppen, därför berättar jag den, som de 98 av 100 hundra tillfrågade, varken bättre eller sämre, bara författare som inte klarar plinten.

I vilket syfte/Missäs tarkotuksessa

 

”I vilket syfte kontaktar du mig?”

Hän är riksdagsledamot, sitter, enligt uppgift i media,
i en kommitté som ska ta fram en ny lagstiftning
gällande yttrande- och tryckfrihet.
Hän har en krönika i ämnet i en av ortstidningarna.
Krönikan är tydligen viktig eftersom den finns synlig sedan 2016.
Jag läser artikeln och blir bekymrad.
Jag skriver till hän och ställer frågor.
Hän besvarar inga frågor och jag blir mer och mer beklämd.
Hur ser hän på våld mot det fria ordet?
Som senaste numret av Författaren tar upp.
Har hän läst? Hän sitter ju i kommittén.
Sedan kommer frågan som skrämmer mig:
”I vilket syfte kontaktar du mig?”
Hän företräder folket i allmänhet,
norrbottningar i synnerhet,
men hän måste fråga i vilket syfte en medborgare kontaktar hän?
Har hän gått en kurs för politiker,
en kurs i hur man stoppar till munnen på medborgare
som ställer frågor hän inte vill besvara?
Eller är det häns sätt att skrämma medborgare till tystnad?
Jag tystnar i alla fall. Efter en tid gör jag nytt försök.
Jag får samma fråga: ”I vilket syfte kontaktar du mig?”
Jag kommer inte att ställa fler frågor. Hon har tystat mig.
Skrämt mig till tystnad.
Det kunde jag ju avlösa i hennes krönika:
”Hur ska vi begränsa yttrande- och tryckfriheten
så att vi kan rädda den så att den används i rätt syfte,
syften som vi formulerar?”

 

”Missäs tarkotuksessa sie otat minhuun yhtheyen?”

Hään oon valtiopäivän jäsen ja istuu, metian tietojen mukhaan, ryhmässä, jonka tehtävä oon ottaa esile uuen vaphaata sanna koskevan lainsää’änön. Hällä oon tätä asiata koskeva kröönikkä yhessä paikalisessa avisissa. Se oon heän mielestä tärkeä ko se oon ollu näkyvissä vuesta 2016. Mie luen artikkelin ja huolestun. Mie kirjotan hälle ja kyselen. Hään ei vastaa mihinkhään kysymykshiin, eikä ilmeisesti perusta eikä komenteeraa minun lähättämiä asiatekstiä, joita laitan hälle. Mie kysyn mikä hänen näkemys ja käsitys vaphaasta sanasta oon. Sitte tulleeki kysymys, joka minua huolestuttaa, jopa säikhäyttää: ”Missäs tarkotuksessa sie otat minhuun yhtheyen?”

Hään eustaa koko maan väkeä ja olletikki norrbottenilaisia, mutta ei käsitä miksi joku kansalainen ottaa hänheen yhtheyen. Oonkos hään käyny kursin kunka politiikko lukittee suun kansalaisilta, jos net asettavva kysymyksiä, joihin ei halva vastata? Vai oonkos tämä hänen tapa säikhäyttää kansalaiset hiljasiksi. Mie kuiten hiljenen.

Jonku aijan päästä mie tehen uuen yrityksen. Mie saan saman kysymyksen: ”Missäs tarkotuksessa sie otat minhuun yhtheyen?” En kysy ennää. Hään oon minun vaijentannu. Pölättänny minut vaikenemisheen. Sen mie käsitin hänen kröönikästäki: kunkas met rajotamma vaphaan sanan niin, ette met sen pelastamma oikehaan käythöön, käythöön, joista met päätämä.

 

Kysymykset jäävä ilman vastausta ja hänen tulkintaetuoikeus saapi järjevastaset asiat hänen mielisiksi.

Rengärde/Siula

Meänmaa  

Jag läser den om och om igen,
en politikers krönika
i en ortstidning,
om yttrande- och tryckfriheten.
Varför får jag varje gång
en så otäck känsla av att läsa Pravda?
Därför läser jag den flera gånger.
Nej, jag blir lika beklämd och skrämd varje gång.

Hen slår sig för bröstet:
vi får säga och skriva vad vill,
men sedan kommer raddan av
men och på dessa men
- som hen själv ska vara med om att formulera-
vilar hela yttrande- och tryckfriheten.
Och då blir det snävt,
då får jag den där otäcka känslan av Pravda.
Vad menar hen med landsförräderi?
Spioneri? Hat? Förtal? Kränkning?
Yttrande- och tryckfrihetens gränser?
You name it!
Med allt det som plötsligt i hens politiska tänkande
gör yttrande- och tryckfriheten
till ett rengärde,
med en siula, korridor, in i hagen,
där hen som politiker står med lassot,
kollar märket på öronen
och stryker rätt färg på baken
och släpper renen som lydigt 
fortsätter i flocken med färgade bakar.
Yttrande- och tryckfrihet som rengärde
med en lydigt och cirklande flock.
Och harmoniska ljud från klövar
mot frusen mark, i takt och ton.
Har hen rent av värvat röster
vid kalvmärkningen i Littiäinen
och fått en vision av ett folk
som lydigt till medias hundskall går in i siulan,
följer yttrande- och tryckfrihetens
beskyddande stängsel?

Som författare blir jag beklämd.
Och skrämd.
Som en vilsen ren utanför hjorden.
Som undviker siulan
medveten om hur lockande den är.

 

 

Sananvaphauen porokaarti

 

Mie luen sen taas ja taas,
yhen politiikon paikalisavisin pakinan,
sananvaphauesta.
Joka kerta mie saan pölättävän tuntheen,
ette mie luen Pravdaa.
Mistäs tämä tunne?
Siksi mie luen sen uuesthaan.
Ei, mie säikähtän taas.

Se pröystäilee isolisena:
met saama puhua ja kirjottaa mitä halvama,
niin se meinaa, mutta älästä huoli,
sitte tullee muttia ja niitä oon monia,
ja näitten muttien varhaan vaphaus perustuu,
vaikka se itte politiikkona päättää
mikkä nämät muttat oon.

Ja niin alkaaki vaphaus kutisthuun
ja mie saan tuntheen, ette Pravdaa mie luen.
Mitäs tarkottaa maanpetoksella?
Vakkoilulla? Vihala? Panettelulla? Loukkauksella?
Sananvaphauen aitauksella?
Mene ja sano!

Kaikela sillä, mikä tämän politruskan
polittisessa aatheessa ja mailmassa
muuttaa sananvaphauen porokaartiksi,
jossa oon silua, käytävä, kaarthiin,
jossa se itte seisoo suopunki käessä,
tarkistaa korvamerkit
ja pyhkäsee oman aatheen färiä
poron paistile ja päästää sen takasi 
nulkaahmaan toisten färipersheitten kans.

Sananvaphaus porokaartina,
jossa kuuliaiset porot nulkaava ympäri
aian sisälä.
Harmooniset koipien äänet
jäätynyttä kangasmaata vasten, säveletyssä tahissa.
Oonkhaan tämä politruska käyny
Littiäisen porokaartila
ja saanu polittisen näyn kansasta,
joka kuuliaisesti mennee
metian haukunan ajattamana siuhlaan,
seuraa sitte sananvaphauen suojelevvaa aitaa?
Kirjailiana mie synkistyn. Ja säikähtän.
Kuljen ko yksinhäinen poro,
joka välttää siulaa
tietonen siittä, kunka houkutteleva se oon.

 

 

Redaktionella bloggar

Läsarbloggar