Logga in

Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Mitt språk/Kieleni

Meänmaa  

 

Mitt språk

Jag började genast söka
det språk som jag först
hade skrikit och gråtit på,
jag hörde det sjunga och skratta
förkunna och minnas också,
 

jag började prata mitt språk,
fast jag hörde ju andra också,
men det här var det språket jag hade
att sjunga och prata på,

jag skrev in i ljusa nätter
på huk ner i vintrig snö,
och i skimrande skare om våren,
i strömmande vatten och blommande myr,

jag började använda språket,
det klippte ju himmel åt mig,
fick mullen att vittna och minnas,
jag födde mitt språk på nytt, 

det lever och blommar ännu,
om det dör, dör ju folket med det,
och himlen och stranden och mullen,
sången, förkunnelsen, hoppet,

när jag suckar för sista gången,
så skriver jag inte mer,
jag sover då döden på språket,
som blivit talande mull.   


Kieleni

Aloin paikala hakheen kieltä,
jolla ensin kilkasin itkun,
mie kuulin sen laulun ja naurun,
sen saarnat ja porinat,

mie aloin tätä kieltä puhhuun,
vaikka muitaki kuulin monta,
mutta tämä oli juuri se kieli,
jolla ittekki lauloin ja mainoin,

mie kirjotin valoshiin öihin,
kyykyssä talvisheen lumheen
ja kevväilä kirkhaasheen hankheen,
tulhvaan ja kukkivhaan jänkhään,

mie aloin tätä kieltä käythään,
se leikkasi taivasta mulle,
sai mullatki saarnaahmaan,
mie synnytin uuesthaan kielen,

se ellää ja kukoistaa nyt,
jos kuolee kieleni, kuolee
kansa ja taivas, ranta ja maa,
laulu ja saarna ja toivo,

ko viimisen kerran huokaan,
en kuule, en kirjota ennää,
nukun kuolemaa kielelläni
jätän mullat saarnaahmaan tänne.


 

 

 

Fanatikernas osjälviskhet/Fanattikkerien ittensä kieltäminen

Meänmaa  

 

Fanatikernas osjälviskhet

Totalitarismens anhängare
är genuint osjälviska,
skriver Hannah Arendt,
säger Alice Eriksson-Kalla,
de rubbas inte i sin övertygelse av brott
mot mänskligheten,
de rubbas inte ens när
den politiska idén börjar döda egna,
inte ens när de själva blir offer,
rensas ut, skickas till Gulag.
De är beredda att stötta
förföljeser mot dem själva,
de är redo att formulera
och underteckna sin egen dödsdom,
bara de inte förlorar sin ställning
som fanatiska medlemmar
i den totalitära rörelsen.
Alice påstod att hennes
pappa tänkte så
när pistolen trycktes mot
hans nacke.

Jag hör den hatiska rösten,
jag ser hans isande ögon i
SVT och det skrämmer mig.

 

Fanattikkerit oon ittensä kieltäjiä,
kirjottaa Hannah Arendt,
sannoo Alice Eriksson-Kalla,
niihin ei pure tieto eikä fakta,
net ei muuta mieltä eikä aatetta,
vaikka aate tappaa miljoonia,
net ei muuta mieltä vaikka aate
kohistuu heihin itheen,
ei muuta mieltä Gulagissakhaan.
Net oon valhmiita
tukheen vainoa itteä vasthaan,
net oon valhmiita allekirjothaan
oman kuolemantuomion
jos het vain saava olla aatheen
kannattjia ja puolueen fanattisia jäseniä.

Alice Eriksson-Kalla meinasi,
ette ko pistooli painethiin  
hänen papan niskhaan, se aatteli näin.

Mie kuulen sen vihasen äänen,
ja näen sen jäätävät silmät
Ruottin Teevessä.
Sitä miestä mie pölkään enniiten.

Reaktionärer och radikaler/Reaksunäärit ja ratikaalit

Meänmaa  

 

Nu är ni här igen.
Reaktionärer och radikaler,
radikalreaktionärer och reaktionärradikaler,
medberoende till varandra,
av en och samma familj,
obotligt sjuka av varandra
med samma symptom,
av samma obotliga, progressiva,
dödliga sjukdom.
Nu är det nog.
Nu bryter vi upp.
Nu lämnar vi er.
Nu kysser vi spår
efter män som frid förkunnade
och kvinnor i sanningens
skönhet förklarade.

Nyt tet oletta täälä taasen.
Reaksunäärit ja ratikaalit,
ratikaalireaksunäärit ja reaksunääriratikaalit,
toisista riippuvaisia,
samasta perheestä,
parantumattomasti saihraita
toinen toisesta
samat symptoomit,
sama parantumaton, prokresiivinen,
tappava tauti.
Nyt piisaa.
Nyt met lähemä.
Nyt met jätämä teät.
Nyt met suutelmma niitten
miesten jälkiä,
jokka rauhaa julistit
ja vaimojen,
jokka tottuueen kauhneuessa
kirkastuit.

Vad gör vi med helgonen, kamrater?/Pyhämiesten päivä

Meänmaa  

 

Var är de döda?

Vi firar alla helgons dag,
men vi vet inte vad vi
ska göra med helgonen, kamrater.

Helgonen var besvärliga
människor, den snällaste,
Franciscus, sjöng för småfåglar
och stödde korstågen.
Den heliga Birgitta
initierade blodiga
korståg mot Finland.

Lars Levi Laestadius säger
att svenskarna predikade
evangelium för finnarna
så att blodet dröp ur näsan på dessa.
Och inte bara ur näsan utan
ur huvudlösa halsar.
Så vad gör vi med helgonen, kamrater?

Alla helgons dag
blev efter reformationen kvar i vår kalender
utan att vi egentligen vet
vad vi gör med helgonen.

Vi minns de döda.
Men lever de bara i vårt minne?
När vi är döda och inte längre minns de döda,
dör de döda
en gång till? Med vårt minne?

Medier, belysta kyrkogårdar,
spöken och andar fascinerar
oss mer än någonsin.

Frågan måste bli personlig:
Varför tänder jag ljus för de avlidna?
Varför ber jag för dem?
Mitt svar är: av kärlek!

Mer vet jag inte.
Det räcker för mig.
Och jag hoppas att
någon av kärlek ber för mig
när och om jag en dag är bland de heliga,
om ock inget helgon.
Så besvärlig är jag inte
att jag platsar bland dessa.

 

MIssäs kuohleet oon?

Met vietämä pyhämiesten päivää
tietämättä mitä met pyhien miesten
ja vaimojen kans tehemä.

Pyhät olit hankalia ihmisiä
Franciscus, heistä siivoin
veisasi pikkulinnuile
ja tuki ristiretkiä.
Pyhä Birgitta alotti
verisiä ristiretkiä Suohmeen.

Lars Levi Laestadius sannoo,
ett ruottalaiset saarnasit evankeeljumia
suomalaisile niin ette veri
pruutusi näitten nokasta,
eikä vain nokasta
ko katkastuista kauloista.
Niin, toverit, mitäs met tehemä
pyhien miesten ja vaimojen kans?

Pyhämiesten päivä jäi uskonpuhistuksen
jälkhiin meän almunakhaan
vaikka met emmä oikein tiä mitä tehä.

Met muistama näinä päivinä kuohleita
Mutta elävätkös net vain
meän muistissa?
Ko met kuolema ja meän muisti
katoaa, kuolevatkos kuohleet
toisen kerran meän muistin myötä?

Meetiat, kynttilöilä valastetut
kirkkomaat, pöökäräiset ja henget
valtaava mieltä enämpi ko koskhaan ennen.

Kysymys häätyy olla henkilökohtanen.
Miksis mie sytytän kynttilöitä?
Miksis mie rukkoilen poijesmenheitten puolesta?
Minun vastaus: rakhauesta!

Enämpää en tiä.
Se piisaa mulle.
Ja mie toivon, ette joku
rakhauela rukkoilee minun
puolesta ko mie olen jättäny aijan.
Ja mie olen pyhien tykönä,
en varhmaan pyhimysten,
niin hankala mie en toistasekis ole,
ette mie pääsisin heän joukhoon.

Pope was here/Paavi käväsi

Meänmaa  

Kul, tyckte Löfvén! 
Stort, tyckte kungen.
"Vad lite folk på mötet", sade en gammellaestadian.
"bara 10 000. Vi brukar vara tio gånger så många!"
Påven är på besök.
Han tillhör den latinamerikanska
befrielseteologin som vi pådyvlades
i Uppsala -68. Han är en kul typ!
Han twittrar och har inte på sig 
de påvliga nätta röda skorna.
Han är klädmedveten.
Han är helt enkelt Cool.
Vi har en rödgrön röra
i den kristna världen:
miljötänk och marxistisk befrielseteologi.
och mycket kramande och gosande
inför media.

Vad har hänt?
Ingenting!
Är kyrkorna nu enade?
Absolut inte!
Man har kramats och blivit särbo.
Idag proklamerar man enhet,
redan i morgon höjer man
splittringens kalk.
Det har inte hänt något överhuvudtaget.
Allt är som vanligt.
Alla går hem till sitt.
Någon enhet
- utöver kramandet - har inte uppnåtts.
Enheten fanns inte ens på dagordningen.
Men han är kul, denna Vicarius Christi!
Med kyrkan i tiden!
Typ: Trevlig trevlig trevlig!
Betydligt kuligare än
Typ: Helig helig helig!
Eller hur! 

Rohki soma, sano pääministeri.
Suurta, sano kunnu.
"Vähän väkeä", sano lestaatialainen,
"vain 10 000, meän seuroissa
oon kymmenen kertaa enämpi.
Niin, paavi kävi kylässä.
Hään kuuluu latina-ameriikalaisheen
vaphausteolokiihin,
jota valethiin meän päähän
Uppsalassa -68.
Näyttää olevan hauska värkki!
Se tvitraa eikä sillä ole
paavin punasia pikku kenkiä jalassa.
Se oon vaatheista tarkkaa,
muotia följää.
Se oon COOL
Meilä oon nyt
punavihreä sotku
kirkolissesa mailmassa.
Uusi Rooma oo lähinä
miljööpartisti ja
vanhaa Rooma marksilainen.
Niitä yhistää hallaus
ja metialempeys.
 

No, mitäs oon saatu aikhaan?
Ei mithään!
Oonkos kirkot nyt yhistynheet?
Ei ainaskhaan!
Oon hallailtu ja avoliithoon menty
ashuun omissa oloissa.
Tänäpänä julistethaan yhteyttä
huomena jo nostethaan hajotuksen maljaa.
Ei ole tapahtunnu yhthään mithään.
Ei ikänänsä mithään.
Kaikki oon niinku tavalisesti.
Kaikin oon menheet kotia.
Halesopu oon saatu aikhaan.
Yhtheys ei ollu ees asianna.
Mutta se oon soma värkki, tämä vicarius Christi!
Kirkko aijassa.
Tyyppi: Soma Soma Soma
Paljon somempaa ko
Pyhä pyhä pyhä
Vai mitä, häh?
 

Nobelpriset/Nobelinpalkinto

Meänmaa  

Om Dylan fortsätter att tiga
bör årets Nobelpris gå till Gert Fylking.
Med ett enda ord har han
fångat mänsklighetens
kanske viktigaste känsla
genom litteraturhistoriens
kortaste dikt,
i en örats poesi:
Äntligen!

Med denna minimalistiska
poesi nådde han
en hel värld
mellan åren 2000 och 2004,
samtidigt som han lyckades
med konststycket
att bli portförbjuden
av Svenska Akademiens
ständige sekreterare.

Jos Dylan jatkaa vaikenmista
vuen Nobelinpalkinto pittää mennä
Gert Fylkingille.
Yks ainua sana piisasi hälle
kootaksheen ihmiskunnan
suuren tuntheen:
VIIEMENKI! ÄNTLIGEN!

Tällä minimalistisella
runouella se saavutti
koko mailman
vuosina 2000-2004,
samala ko se onnistu
pahenthaan ja provoseeraahmaan
Ruottin Akatemiin alati-sihterin
ja sai porttikielon.


Redaktionella bloggar

Läsarbloggar