Logga in

Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen eli Otun Pänktti oon kolmikielinen kirjailia, filosofiin tohturi, viien lapsen isä ja neljäntoista lastenlapsen farfaari ja murfaari. Pänktti oon kirjottannu hermottoman monta kirjaa, näytelmää, uupperoita, filmiä, lauluja, kääntäny ja vääntäny kieliä. Oon ennen plokanu Kyririssä ja alkaa taasen. Tulkaa fölhjyyn! Minun sähköposti/Min e-post: info@sirillus.se

Rengärde/Siula

Meänmaa  

Jag läser den om och om igen,
en politikers krönika
i en ortstidning,
om yttrande- och tryckfriheten.
Varför får jag varje gång
en så otäck känsla av att läsa Pravda?
Därför läser jag den flera gånger.
Nej, jag blir lika beklämd och skrämd varje gång.

Hen slår sig för bröstet:
vi får säga och skriva vad vill,
men sedan kommer raddan av
men och på dessa men
- som hen själv ska vara med om att formulera-
vilar hela yttrande- och tryckfriheten.
Och då blir det snävt,
då får jag den där otäcka känslan av Pravda.
Vad menar hen med landsförräderi?
Spioneri? Hat? Förtal? Kränkning?
Yttrande- och tryckfrihetens gränser?
You name it!
Med allt det som plötsligt i hens politiska tänkande
gör yttrande- och tryckfriheten
till ett rengärde,
med en siula, korridor, in i hagen,
där hen som politiker står med lassot,
kollar märket på öronen
och stryker rätt färg på baken
och släpper renen som lydigt 
fortsätter i flocken med färgade bakar.
Yttrande- och tryckfrihet som rengärde
med en lydigt och cirklande flock.
Och harmoniska ljud från klövar
mot frusen mark, i takt och ton.
Har hen rent av värvat röster
vid kalvmärkningen i Littiäinen
och fått en vision av ett folk
som lydigt till medias hundskall går in i siulan,
följer yttrande- och tryckfrihetens
beskyddande stängsel?

Som författare blir jag beklämd.
Och skrämd.
Som en vilsen ren utanför hjorden.
Som undviker siulan
medveten om hur lockande den är.

 

 

Sananvaphauen porokaarti

 

Mie luen sen taas ja taas,
yhen politiikon paikalisavisin pakinan,
sananvaphauesta.
Joka kerta mie saan pölättävän tuntheen,
ette mie luen Pravdaa.
Mistäs tämä tunne?
Siksi mie luen sen uuesthaan.
Ei, mie säikähtän taas.

Se pröystäilee isolisena:
met saama puhua ja kirjottaa mitä halvama,
niin se meinaa, mutta älästä huoli,
sitte tullee muttia ja niitä oon monia,
ja näitten muttien varhaan vaphaus perustuu,
vaikka se itte politiikkona päättää
mikkä nämät muttat oon.

Ja niin alkaaki vaphaus kutisthuun
ja mie saan tuntheen, ette Pravdaa mie luen.
Mitäs tarkottaa maanpetoksella?
Vakkoilulla? Vihala? Panettelulla? Loukkauksella?
Sananvaphauen aitauksella?
Mene ja sano!

Kaikela sillä, mikä tämän politruskan
polittisessa aatheessa ja mailmassa
muuttaa sananvaphauen porokaartiksi,
jossa oon silua, käytävä, kaarthiin,
jossa se itte seisoo suopunki käessä,
tarkistaa korvamerkit
ja pyhkäsee oman aatheen färiä
poron paistile ja päästää sen takasi 
nulkaahmaan toisten färipersheitten kans.

Sananvaphaus porokaartina,
jossa kuuliaiset porot nulkaava ympäri
aian sisälä.
Harmooniset koipien äänet
jäätynyttä kangasmaata vasten, säveletyssä tahissa.
Oonkhaan tämä politruska käyny
Littiäisen porokaartila
ja saanu polittisen näyn kansasta,
joka kuuliaisesti mennee
metian haukunan ajattamana siuhlaan,
seuraa sitte sananvaphauen suojelevvaa aitaa?
Kirjailiana mie synkistyn. Ja säikähtän.
Kuljen ko yksinhäinen poro,
joka välttää siulaa
tietonen siittä, kunka houkutteleva se oon.

 

 

Älska livet/Rakastaa elämää

Meänmaa  

I dessa dagar känns det trösterikt att
ta del av och få en inblick i den estniske författaren
Jaan Kross’ liv och gärning.
Åtta år skyfflade han kol i kommunisternas Gulag,
övertygad om att livet är starkare än döden.
Att demokratin besegrar kommunismen.
NKVD är borta. Gestapo väck. KGB borta.
Kommunismen påstås vara död,
även om ingen sett liket,
för att citera Kross kollega Lennart Meri.
Det är farligt att leva.
Men han älskade att leva och berätta.
”I socialismen förlorar människan först
lusten att arbeta.
Sedan förlorar hon lusten att leva”, sade han.
Han visste vad han talade om.
Det var inget läger med fyra mål mat
om dagen han varit på.

 

Näinä päivinä oon lohtuulista
tutustuen ottaa ossaa eestläisen kirjailian
Jaan Krossin elämästä ja työstä.
Kaheksan vuotta se loi kolia
komunistien Gulagissa,
varmana siittä, ette elämä voittaa kuoleman.
Ette temokratii voittaa komunismin.
NKVD oon poijessa. Gestapo kans. KGB poijessa.
Sanothaan, ette komunismi oon kuolu,
mutta oonkos kukhaan nähny ruumista,
kyssyy Krossin koleka, Lennart Meri.
Se oon vaaralista ellää.
Mutta Kross rakasti elämää ja tarinaa.
”Sosialismissä ihminen ensin menettää halun tehä töitä.
Sitte se menettää halun ellää”, se sano.
Se tiesi mitä puhu.
Ei se ollu leirissä,
missä oli ruokaa neljä kertaa päivässä.

Friheten/Vaphaus

Meänmaa  

Friheten är en dagligvara,
den kan visst förvaras i frysbox,
så länge det inte blir strömavbrott.

Vaphaus oon kulutustavaraa,
jota kyllä saattaa pakastimessa säilyttää
niin kauon ko sähkö ei mene.

 

Kriminalisera diktandet

Meänmaa Kriminalisera diktandet

Jag bläddrar i gamla nummer av
Bonniers Litterära Magasin.
Lars Gustafsson var redaktör på 60-talet och en bit in på 70-talet.

För 55 år sedan utkom Ing-Marie Erikssons roman Märit.
Hon fälldes för förtal i både rådshusrätt och hovrätt.
Lars Gustafsson skrev att att man "kriminaliserat diktandet".

Våld mot författare och journalister är alltid dubbelmord,
sade Björn Linnell i ett TV – inslag den 23.1.2007.

 

 

Rikolistaa runnouen

Mie kattelen vanhoja Bonniers Litterära Magasin.
Lars Gustafsson oli toimittaja 60-luvula
ko Ing-Marie Erikssonin romaani Märit
tuli ulos, 55 vuotta aikaa.
Hänet tuomithiin raastuvassa ja hovioikeuessa sakhoin
kunnianloukkauksesta.

Lars Gustafsson kirjotti, 
ette oon rikolistettu runnous.

Entinen Penin puhheenjohtaja, Björn Linnell
sano TV:ssä 23.1.2007, ette väkivalta 
kirjailijoita ja surnalistia vasthaan oon tuplamurha.

 

 

 

Groucho Marx

Meänmaa  

Detta citat kan i dag vara 
lika aktuellt om inte mer än 1947:

"Käre Abel,
Jag skulle tro att bifogade artikel
är tillräckligt obildaad för din tidning.
Hälsningar 

Groucho Marx den 7 juni 1947"

 

"Hyvä Abel,

Luulisin liitheenä lähätetyn artikkelin
olevan tarpheeksi sivistymätön sinun avisille.

Terhveisiä

Groucho Marx 7. kesäkuuta 1947"

Samma minoritet/Sama minuriteetti

Meänmaa  

Vi påstås tillhöra samma meänkieli minoritet,
vi som har meänkieli som modersmål,
och de som har svenska,
trots att vi inte ens bor på samma planet,
inte heller känner vi till varandras erfarenheter
från vår barndom, från skolan, från våra resor och berättelser!
Folkviljan har visst så beslutat
och folkviljan är definierad av
våra nya herrar och minglande damer.

 

Met kuulema kuuluma samhaan minuriteethiin,
met, joittten äitinkieli oon meänkieli
ja net, joitten äitinkieli oon ruotti,
vaikka met emmä asu samala planetalla
emmäkä tunne toisten kokemuksia
lapsuuesta, koulusta, matkoista ja praatista!
Kansantahto vishiin määräny,
kansantahon oon määränheet meän herrat ja malliset.

 

Redaktionella bloggar

Läsarbloggar