De flesta av oss känner till Kristallnatten som inträffade i Tyskland mellan den 9 och 10 november 1938. Många räknar den natten som startskottet för de förföljelser och förintelse människor med judisk bakgrund utsattes för i Tyskland under Hitlers styre.
Trots att vi i dag vet vad som hände under 1930- och 1940-talet, så ökar antisemitismen igen. Detta visas tydligt i den andra undersökningen om diskriminering av och hatbrott mot judar i EU som FRA ( European Union Agency for Fundamental rights) genomförde under 2018.
Undersökningen har genomförts i 12 EU-länder varav Sverige är ett av EU-länderna. 89 procent av de personer med judisk bakgrund som deltog i undersökningen uppger att de upplever att antisemitismen ökat i deras land under de senaste fem åren.
Det handlar inte bara om antalet hatbrott med antisemitiskt motiv, utan en påverkan av människor med judisk bakgrunds vardagsliv med bland annat förolämpningar, diskriminering och utsatthet på sociala medier.
Men det gäller väl inte Sverige, eller hur?
Många tänker och vill att den ökade antisemitismen inte finns i Sverige, men tyvärr gör den det. Jag skulle vilja sticka ut hakan och faktiskt påstå att i samma takt som svenskarnas politiska sympatier blivit allt mer konservativa och högerpopulistiska, så ökar antisemitismen, rasismen, islamo-, homo- och funkofobin eller rädslan för någon annan grupp i samhället som inte tillhör den svenska normen.
Till exempel tvingades den judiska föreningen i Umeå lägga ner sin verksamhet 2018 efter
återkommande hot och hatbrott, vilket är ett misslyckande för demokratin i Sverige. Ändå är nog den
enskilda människans utsatthet i vardagen det som påverkar livskvaliteten mest.
När jag för tre år sedan flyttade till en ny stad, så visste jag inte att min vardag skulle påverkas så mycket av att NMR
(Nordiska Motståndsrörelsen) så aktivt och öppet skulle utsätta oss som inte tillhör normen med sitt
hat. Bostadsområdet översållades med kränkande och hotfulla budskap. I
den del av området jag bodde klistrades det upp dekaler med funkofobiska budskap och bilder. I andra delar sattes det upp homofobiska, rasistiska eller antisemitiska budskap och bilder, beroende på vem som bodde i
närheten och som de ville utsätta för hot.
Vi var många som hjälptes åt att försöka få bort eller måla över klisterdekaler på stolpar, elskåp, hus med mera. Till slut blev detta ständiga hat ändå en bidragande orsak till att vi redan efter ett halvt år valde att flytta från staden.
Även om obehagliga och lite diffusa hot som klisterdekaler påverkar dig, så är hatet och hoten på sociala medier och internet ett ännu större problem. Klisterdekaler kan vi hjälpas åt att få bort, men de budskap i text och bild som
publiceras på nätet är svårt för att nästan säga omöjligt att få bort.
Om du går in och försöker säga till att det som skrivs till exempel är antisemitiskt, homofobiskt eller är helt eller delvis osant av annan orsak, så möts du av en storm med kommentarer om att ”Vi har yttrandefrihet i Sverige!”. Jag tror att vi blir alltfler som helt enkelt inte längre orkar kommentera det hat som sprids på nätet och istället slutar läsa inläggen. Men det betyder också att alltfler osanningar och diskriminerande kränkningar står oemotsagda och blir till sanning för en del personer som läser det.
Fast vi har yttrandefrihet i Sverige, så måste alla inse att det ger dig inte frihet att yttra vad som helst och det gäller även på sociala medier.
Mats Dellrud,
Miljöpartiets jämställdhet- och mångfaldskommitté