Skolan är grunden för barns framtid, och när den inte lyckas ge alla elever de kunskaper de behöver, riskerar vi att skapa ett allt mer ojämlikt samhälle. Det är dags att påminna oss om skolans viktigaste uppdrag: att vara kompensatorisk.
Alla barn föds med olika förutsättningar. Vissa växer upp i hem där läxhjälp, högläsning och akademiska samtal är en självklarhet. Andra gör det inte. Det är just därför skolan måste väga upp för dessa skillnader. När hemförhållandena inte ger det stöd som behövs, måste skolan kliva fram. Det handlar inte om att sänka kraven, utan om att höja ambitionsnivån för det stöd som erbjuds.
Enligt Skolverket är det i dag föräldrarnas utbildningsnivå som har störst betydelse för betygsresultaten. Av de elever vars föräldrar har eftergymnasial utbildning är hela 91 procent behöriga till gymnasiet. Bland elever som har invandrat till Sverige under årskurs 6–9 är det bara 35 procent som uppnår gymnasiebehörighet. Det är tydligt att elevers socioekonomiska bakgrund och hur länge de gått i svensk skola spelar stor roll för deras skolresultat – och här klarar inte svensk skola i dag att kompensera för de olika förutsättningarna.
Vi vet att utbildning är en av de viktigaste faktorerna för att kunna forma sitt eget liv, få ett arbete och delta i samhället som medborgare. Ändå tillåts barn att halka efter redan i lågstadiet – utan att de får det stöd som krävs för att komma ikapp. När detta inte åtgärdas tidigt, växer problemen sig större. Och när slutbetygen i nian inte räcker till gymnasiet, har samhället svikit.
Vi måste gå till botten med frågan hur antalet elever med gymnasiebehörighet kan öka. Det är inte barnens ansvar att själva kompensera för ojämlika villkor – det är skolans. Vi har inte råd att låta ännu en generation falla mellan stolarna. Sverige behöver en skola där ingen hålls tillbaka – och ingen lämnas efter.