Norrbotten har flera verksamheter som gör teater, dans och musik i hela länet. Dessutom arrangerar lokala föreningar gästspel från exempelvis Riksteatern.
2023 spelades 1 343 föreställningar/konserter i länet, 1 004 egenproducerade och 339 gästspel. (Källa: Myndigheten för kulturanalys) Det största antalet gästspel (317 stycken) arrangerades av Riksteatern Norrbotten.
Ni får gärna recensera Leif och Billy i Skellefteå, trots att den inte spelas i länet, eller ståuppare som spelar för ”gissningsvis ett hundratal” i Luleå, men om ni anser att exempelvis Norrbottens kammarorkester med Ale Möller (som spelat i åtta kommuner) eller Norrbottensteaterns Stulna Juveler (som hittills setts av cirka 1 400 personer och ska spela ytterligare 15 föreställningar i Luleå och tio andra kommuner) är exempel på ”smal kultur”, då anser jag att ni har fel.
Det är även dåligt nyttjande av medarbetarnas styrkor att skicka kompetenta journalister på kulturevenemang för att skriva mingelreportage istället för att bedöma kvaliteten på det som framförts.
Utöver att bedöma den konstnärliga nivån så är en recension också en del i att bevaka vad länet får för de medel som stat, region, kommuner, och i vissa fall EU, bidrar med till kulturen i Norrbotten. Även det en del av en lokaltidnings uppdrag.
Vad folk klickar på webben är en sak, men vad säger det egentligen om läsarna? De prenumeranter som läser tidningens pappers- eller e-utgåva, vad vet ni om deras läsbeteenden?
Anton Olofsson säger apropå läsarnas kulturengagemang: ”Bland våra yngre läsare (här syftar jag till människor under 50 år) ser vi ett ännu mindre engagemang.” (NK 12/2 -25)
För de som är 46 år och äldre så är dagstidningen det viktigaste mediet för att ta del av lokala nyheter. I den ålderskategorin finns också den största andelen betalande prenumeranter. (Källa: Internetstiftelsen).
Samma ålderskategorier är också de största konsumenterna av scenkonst. (Källa: SOM-institutet)
Den senaste Mediebarometern som undersökte vilka ämnen människor läser i dagstidningen kom 2017. Där kan man läsa att kulturmaterial läses av 49 procent, sport av 52 procent.
Av förhållandet mellan mäns och kvinnors läsning kan man också utläsa att ni med era prioriteringar anser mäns läsvanor vara viktigare än kvinnors:
Kultur - Män: 45 procent. Kvinnor: 53 procent.
Sport - Män: 62 procent. Kvinnor: 45 procent.
Man kan också se att läsandet av kulturmaterial ökar med ålder. (Källa: Mediebarometern 2017)
Det här säger mig att ni gör felaktiga antaganden om era läsare.
Kanske kan tidningsvärlden lära sig något av kulturen?
Tidigare oroades kulturbranschen över publikens relativt höga medelålder; man tänkte att publiken blir äldre och äldre och slutligen kommer dö ut.
Sedan har man förstått att besökarnas medelålder är konstant. Det är bara så att man som lite äldre prioriterar andra saker. Barnen är större, ekonomin bättre och man har tid, ork och pengar att konsumera, och utöva, kultur i större utsträckning än tidigare.
Dessutom prioriterar man oftare att prenumerera på en lokaltidning, så kanske har ni något att vinna på att fråga er vad lite äldre läsare värderar?
Tomas Isacsson
Svar direkt från Kurirens chefredaktör Anton Olofsson:
Hej Tomas!
Tack för ett väl underbyggt resonemang.
Att dagstidningar och kultur främst konsumeras av äldre personer tycker jag föder frågan; varför? Och kan vi bjuda in även de under 50 år? Jag vill tro att det såväl är viktigt att läsa nyheter, som underhållande att besöka kulturevenemang, i "yngre" ålder.
Nu kan jag bara svara för den bransch jag själv verkar i, och vi behöver fundera på hur inbjudande vi har varit historiskt mot exempelvis 30-50-åringar. "Yngre" har inga problem med att lägga mycket tid eller pengar på andra prenumerationstjänster. Men frågan är om vi har rapporterat om ämnen som är relevanta i den livsfas man befinner sig i då? När vi har värderat vad vi ska skriva om har äldre läsare alltid prioriterats. Jag tror att vi kan rapportera på ett sätt så att vi får med oss alla.
Alla våra medarbetare har olika styrkor och de ska vi nyttja på ett så bra sätt som möjligt. Men det som i slutändan är viktigast för oss är att vi rapporterar på ett sätt som läsarna är intresserade av.
Jag förstår vad du menar med att recensionen är ett sätt att granska vilken konstnärlig nivå vi får för de medel som ges. Samtidigt; är en persons åsikt i frågan tillräckligt för att bedöma det? Och kan man tänka att det finns andra sätt att granska det på?
Om teaterns föreställningar under året skulle hålla så genomgående låg nivå att det faktiskt fanns anledning att ifrågasätta vad medlen går till, så tror jag det är en granskning vi hade kunnat göra på ett bättre sätt än via recensioner.
Slutligen vill jag återigen konstatera att vi i samband med kulturförändringen också flyttade två sporttjänster till att skriva om samhällsfrågor. En jämställd rapportering är mycket viktig för oss, men det handlar inte bara om kultur och sport – utan om alla ämnen vi bevakar.
Anton Olofsson, chefredaktör