Den 21 augusti kunde vi läsa att Luleå har rasat från plats 60 till 134 i Sveriges miljökommuners ranking, klart efter jämförbara kommuner som Umeå (87) och Skellefteå (34). Om åtta år måste utsläppen ha mer än halverats i Luleå.
Men ett år efter att kommunens klimatmål presenterades har inte mycket hänt. Kommunalrådet Carina Sammeli (S) säger i artikeln att hon inte är nöjd och att kommunen måste ”öka tempot”.
Ett enkelt och tämligen snabbt sätt att öka tempot är att ändra det sätt på vilket kommunen brukar sin skog. I kommunens svar på medborgarförslaget att övergå till hyggesfritt skogsbruk skriver man, med förvaltningens ord, att ”Förslaget har ingen påverkan på utvecklingsområdet (dvs klimatet)” Detta är inte bara nonchalant uttryckt utan direkt felaktigt.
Enligt Anders Lindroth, professor vid Lunds universitet, som troligen är den som forskat mest kring koloxidutsläpp vid kalavverkning, släpper ett nytt hygge ut i medeltal 16 ton CO2 per hektar. Enligt kommunens skogsförvaltare avverkar man 1 procent av den brukade skogen per år, det vill säga 35 hektar av den totala brukade arealen på cirka 3 500 ha, vilket innebär ett utsläpp på 560 ton CO2. Utsläppen från hygget fortsätter sedan i 10– 15 år i Mellansverige. I norra Sverige med lägre tillväxttakt troligen i minst 15 år, innan trädplanteringen börjar fungera som en kolsänka igen. Sedan tar det ytterligare cirka 15 är innan de växande träden på hygget har kompenserat för de tidigare utsläppen.
Om man räknar med att det huggs ytterligare 35 hektar varje år innebär det att det hela tiden finns 525 hektar som släpper ut koldioxid. Om man räknar på ett successivt avtagande av utsläppen över dessa 15 år så finner man att alla dessa hyggen tillsammans årligen släpper ut cirka 3 850 ton koldioxid. Det motsvarar med råge den mängd som 1 500 dieselbilar som kör 2000 mil per år släpper ut.
Det är således inget litet bidrag till Luleås koloxidutsläpp som dagens kalhyggesbruk ger. Alternativet, ett naturnära, hyggesfritt skogsbruk, bidrar försumbart till koloxidutsläpp, huvudsakligen beroende på att marken, som är huvudkällan till koloxidutsläppen vid kalhyggesbruket, inte läggs kal eller markbereds. Ibland påstås att kalhyggesbruket ger ett effektivare kolupptag, men skogens bindning av koldioxid pågår ständigt. Den är inte ett resultat av skogsbruk och ökar inte genom slutavverkning.
Ytterligare ett positiv klimateffekt av att ändra skogsbrukssätt är att mängden långsiktigt lagrad koldioxid i skogsprodukter ökar kraftigt. Vid kalhyggesbruket blir bara 20 procent långlivade produkter i form av till exempel byggnadsvirke.
Enligt Anders Lindroth kan man räkna med att andelen långlivade produkter vid hyggesfritt skogsbruk blir minst 40 procent i och med att andelen timmer blir mycket högre. Allt tyder ju också på att efterfrågan på kvalitativt byggnadsvirke kommer att öka.
Erfarenheterna från ett naturnära, hyggesfritt skogsbruk pekar också på att den högre betalningen för timmer och att man slipper kostnaderna för exempelvis markberedning och nyplantering väl kan uppväga kostnaderna för en lite mindre rationell avverkning.
Summa summarum: Kommunen kan väsentligt minska sin klimatpåverkan utan att det behöver kosta något. VARFÖR TVEKA?