I Sverige är ungefär varannan tugga mat importerad. Ända sedan EU-inträdet har den svenska livsmedelsproduktionen haft svårt att konkurrera i pris då lantbruket här lyder under betydligt tuffare lagar och regler än andra EU-länder. I Sverige har de styrande på en mängd olika sätt lyckats straffa ut det egna jordbruket. Resultatet ser vi nu. Vi har ett lantbruk som inte hinner bygga upp sin ekonomi under topparna, för att klara sig i de djupa dalarna. Den senaste tidens kostnadsexplosion på insatsvaror visar sig i vårt län framför allt i den produktion som är störst här – mjölknäringen. Flertalet planerar för att lägga ner eller minska produktionen.
Regeringen beslutade om ett krispaket på 1 miljard kronor i februari, men det stödet har redan tappat i relevans. Efter att Ryssland gick in i Ukraina har kostnaderna för insatsvaror som diesel, gödning och el stigit till oanade höjder, och de pengar som utlovats kommer, tyvärr, inte att göra någon märkbar skillnad för Norrbottens bönder. Utvecklingen i länet är djupt oroande. På tio år har vi tappat 65 mjölkföretag, och hade i slutet av 2021 endast 56 kvar. Under samma tid har antalet mjölkkor minskat med cirka 2100. (Källa: Jordbruksverket)
Vid kriser fungerar vår livsmedelsproduktion som en viktig del av vår civila beredskap. Möjligheterna till import kan snabbt och oförutsägbart förändras. Det är inte säkert att andra EU-länder tycker att Sveriges befolkning ska prioriteras vid störningar i livsmedelskedjan. För att stärka vår civila beredskap behöver nu först de nuvarande lantbruken få förutsättningar att klara sig igenom denna djupa kostnadskris. På sikt måste de ges möjligheter att öka sin produktion, och vi behöver även nya lantbruksföretag.
Med rätt och långsiktiga förutsättningar, till exempel minskad regelbörda, acceptabla bränslekostnader och en ändrad attityd bland våra folkvalda kan vi vända utvecklingen och närma oss Finlands försörjningstrygghet. Där står den inhemska livsmedelsproduktionen för 80 procent av marknadsandelarna.
Det är dags att beslutsfattare ser värdet i att ha en livsmedelsproduktion såväl nationellt som regionalt och lokalt, och det är bråttom. Kon saknar man inte förrän båset är tomt. En del kommuner förstår detta. Andra motarbetar rent av en ökad produktion. Trots att jordbruksmark har ett starkt skydd i miljöbalken vill de bygga igen den med bostäder. Jordbruksmark är en naturresurs och går inte att tillverka på nytt. Jordbruksmark är avgörande för vår beredskap. Utan åkermark = ingen mat.
Som konsument är det viktigt att fortsätta stödja den lokala matproduktionen, även när matpriserna kommer att gå upp. Hushållen kan börja planera inköpen bättre och därmed slipper kasta mängder med mat, som görs i dag. Detta är givetvis också betydelsefullt ur hållbarhetssynpunkt. Kanske vi även måste prioritera annorlunda och använda en högre andel än de cirka 12 procent av hushållens inkomster som går till mat? Handeln kan också hjälpa till i arbetet med att se till att vi kan ha kvar livskraftiga lantbruk.
Om det lokala jordbruket inte stöttas i fredstid kan man inte heller förvänta sig att det kan leverera fullt ut i kristid.