Krigsfångar – inte Sovjet – hedras i Luleå

Sovjetiska soldater som hamnat i krigsfångenskap stämplades som brottslingar av den sovjetiska staten. Den bakgrunden lyste med sin frånvaro i Kuriren härom veckan, hävdar debattören.

Minnesstenen i Karlsvik.

Minnesstenen i Karlsvik.

Foto: Lars Gyllenhaal

Debatt2022-10-31 04:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ryssland under Putin för ett vidrigt krig mot Ukraina, inte minst mot dess civila, och nu med hjälp inte bara av Wagner-soldater utan även av den iranska regimen. Därmed har Putin solkat ner Rysslands namn ytterligare och bäddat för långvarig misstro gentemot landet. Med anledning av kriget mot Ukraina kan jag i viss mån förstå Kurirens ledare fredagen 21 oktober. 

Men i den finns påståenden som inte stämmer. I ledartexten signerad Daniel Persson står det att Luleå kommun hyllat Sovjet och Röda armén tillsammans med den rysk-svenska föreningen Sputnik genom ett gemensamt minnesmärke i Karlsvik. Detta illustreras med en bild av minnesmärkets nedre del. Kuriren hade gärna kunnat visat hela stenens text. Där står ”Till minne av 24 339 sovjetiska soldater och civila som var här 1945 efter att ha befriats från tysk fångenskap i Norge.”

Drygt hundratusen sovjetiska medborgare, varav en stor del var ukrainare, användes av tyskarna som slavarbetskraft i Norge. I och med att de inte stupat eller begått självmord utan istället hamnat i tysk fångenskap stämplade den sovjetiska staten dem som brottslingar. De som återkom till Sovjet erfor hur de behandlades som sådana. Långt ifrån alla avrättades, en del internerades ”bara” under en kortare tid i sovjetiska läger. Men även de som slapp lindrigt undan fick ofta livslånga svårigheter att finna arbete, boende etc. Deras barn kunde också få extra problem. Att upprätta en minnesplats, som den i Karlsvik, var otänkbart i Sovjet fram till landets sista tid.

Drygt 14 000 av dem som tyskarna fört till Norge dog på olika sätt under fångenskapen och slavarbetet. När en betydande del av de överlevande kom till Luleå sommaren 1945 var det en stor lokal händelse som skapade starka minnen. Av det stora lägret som svenska försvaret upprättade för de befriade fångarna blev dock inget kvar. På 1980-talet, när antalet människor som upplevt krigsfångarna blev allt färre, borde rimligen ett minnesmärke ha satts upp över den historiska händelsen. Så skedde dock inte.

Jag ansåg för drygt tio år sedan att det vore bra om något på platsen kunde påminna om fångarna, och skänkte därför pengar till projektet, alltså inte via skattsedeln utan direkt. Jag vet att flera andra också gjorde det och särskilt Sten Losenborg som personligen, som jägarsoldat, hade kunnat observera fångarna på norsk mark i tyskt slavarbete. 

Både ryssar och ukrainare uppskattade minnesplatsens etablerande och jag tror inte att de ändrat sitt förhållande till symbolen för krigsfångarna. Den enda symbol som var gemensam för alla sovjetiska soldater var den röda stjärnan. Den fanns i en mer politisk variant inklusive hammare och skära. Sedan fanns den även utan hammare och skära och det är den som i litet format finns på stenens nedre del. Stenens större symboler är en duva ovanför taggtråd. 

En tanke med minnesmärket var nog att det skulle uppföras medan det ännu fanns några i livet som var med om händelsen. Så skedde. Men det viktigaste är väl att det får påminna om fångarna i en framtid (nu nära) när noll vittnen finns kvar. Får man slutligen hoppas att denna text uppmuntrar till läsande om hur krigsfångar betraktades av Sovjet.