Nu när det ser ut som om Moderaterna flyttar in i Rosenbad och Ulf Kristersson blir statsminister växer oron i norra Sverige. M har till exempel redan stoppat bygget av Norrbotniabanan en gång, med anledningen att pengarna skulle investeras i storstadsregionerna. Det vore förödande om historien upprepade sig. Den gröna industrivågen i norr förtjänar ett miljövänligt sätt att frakta både människor och gods. Invånarna i norr förtjänar en fungerande infrastruktur.
Orosmolnen breder även ut sig över personalen i välfärden. Tidigare borgerliga regeringar har prioriterat skattesänkningar i stället för rejäla bidrag till kommuner och regioner. Skattesänkningar riskerar att spä på den personalkris som finns inom vård och omsorg.
Ett sådant scenario skulle troligtvis även leda till att kommunal- och regionskatten tvingas att höjas, vilket blir en extra pålaga för vanligt folk som redan har det tufft. Skattesänkningar är inte ett vinnande koncept för att stoppa larmrapporterna om utsliten personal och hopplösa arbetsvillkor. Invånarna i norr förtjänar en fungerande välfärd.
Och det finns mer som oroar. M, L och KD vill sänka A-kassan och försämra sjukförsäkringen. SD vill förstatliga A-kassan och byråkratisera skyddsombuden. Inget annat än fackföreningsfientlig politik, alltså.
Vi hoppas att en stark enad fackföreningsrörelse och en opposition i riksdagen, ledd av Andersson (S), kan mildra slagen mot vanliga löntagare. För inte vågar vi hoppas på att en borgerlig regering sätter vanligt folks trygghet före företagarnas vinstintressen?