I debatten om en gruva i Gállok (Kallak) träder diverse proffstyckare som ledarskribenter och kommunalråd fram och försöker reducera frågan till att handla om måttenheter som om det vore matematik A i grundskolan. De kan ägna sig åt den lyxen men det kan inte Jåhkågasska tjiellde. Det spelar nämligen ingen roll för dem om Jokkmokks kommun är Sveriges näst största till ytan. De blir inte hjälpta av att gruvan bara upptar mindre än en promille av kommunens yta som påstås. Den planerade gruvan i Gállok ligger där den ligger och den ligger mitt på deras vinterbetesland. Samebyn kan inte köpa mer renbetesmark någon annanstans på Blocket. Deras framtid bygger på att björkholmsområdet finns kvar.
Man kan inte heller bygga sina räkneexempel på en karta som är ritad på 1800-talet och låtsas som att ingenting har hänt med markerna i Jokkmokks kommun med skogsbruket, vattenkraften och annan exploatering. Allt sammantaget gör att markerna har krympt och det finns ingen plats för ytterligare naturförstörande verksamhet av den dimensionen som en gruva innebär utan ödesdigra konsekvenser för en stor del av kommunens invånare. Om det så gäller renbete, rekreationsområden eller fortsatt tillgång till rent vatten. Det är anledningen till de kraftfulla reaktioner emot gruvplanerna.
Dessa ständiga taffliga räkneexempel av kommunens markarealer för att argumentera för en gruva är fördummande. Ibland handlar det om golfbanor eller som här om promillen - som om gruvan bara handlar om siffran på ett utblåset i en alkoholmätare efter en kräftskiva. Det är större än så och är respektlöst argumenterande för dem som är direkt beroende av den platsen för sin fortsatta överlevnad, för hänglaven, Björkholmsbon som jagar sin älg eller renen som finner sin föda.
Ett annat retoriskt knep är begreppet samexistens som används slarvigt i debatten. Man tycks helt bortse den koloniala doktrin som präglar vår trakt där industrin först bestämmer sina villkor och därefter förväntas renskötseln, övriga samiska näringar och markanvändare anpassa sig till dessa. Det förhållningssättet borde tillhör det förgångna och måste förändras. Mänskliga rättigheter ska alltid väga tyngre än kortsiktiga vinstintressen. Det borde vara ett av rättsstatens huvuduppgifter att skydda den principen.
Henrik Blind (MP), gruppledare Jokkmokk