Den nya livsmedelsstrategin har av Tidöregeringen målats upp som ett superdokument, som man dessutom hängt upp mycket av sitt arbete på. Som skulle ge svar på hur vi ökar Sveriges självförsörjningsgrad och främjar svenskproducerade varor för att rusta oss inför kristider.
Men när landsbygdsminister Kullgren (KD) presenterade strategin blev det ett högt fall och en platt pannkaka. Det blev ingen livsmedelsstrategi 2.0. Inte ett enda konkret siffersatt mål finns uppsatt. Heller inga konkreta åtgärder.
I stället blev det – i Kullgrens ordalag – en ”process”, tre nya fokusområden och sex myndighetsuppdrag.
Vi vill se en ambitiösare livsmedelsstrategi. Framför allt saknar vi en målsättning för var svensk primärproduktion ska befinna sig om några år. Alla är i stort sett överens om att Sveriges försörjningsförmåga av livsmedel är för låg, varför kan då inte regeringen besluta att vi ska göra något åt det?
I stället hänvisar regeringen till det gamla målet som togs fram 2017, där det inte framgår till vilka nivåer livsmedelsproduktionen ska öka. Det duger inte!
Med en otillräcklig målsättning fortsätter livsmedelssektorn nedprioriteras. Precis som klimatpolitiken har klimatmål, behöver jordbrukspolitiken livsmedelsmål.
Att det är bråttom vill regeringen inte kännas vid. Inte heller att Sverige befinner sig i ett akut säkerhetsläge där det gäller att bygga upp vår livsmedelsberedskap. Konserver staplade på hög kan inte vara lösningen.
Centerpartiet menar att vi måste investera i de decentraliserade och livsmedelsproducerande gårdarna. Då måste företagens kostnader och avgifter vara konkurrenskraftiga. Det är de inte i dag. I skatteutskottet har Centerpartiet därför lagt fram förslag på att sänka kostnaderna och avgifterna.
Nu vet vi att det inte blir något av den varan i livsmedelsstrategin, så nu är vi många som förväntar oss att Tidöpartierna ändrar sig och stödjer Centerpartiets förslag i skatteutskottet.