I sitt andra inlägg upprepar Patrik Söderholm sina ”invändningar” gentemot enskilda formuleringar i de korta texter som berör gruvfrågor i utställningen Inland, där glesbygdsutveckling och norrländska livsvillkor idag gestaltas och dokumenteras. Tillfället till repetition till trots; Söderholms kritik övertygar inte och är i delar direkt felaktig. Låt oss titta närmare på argumenten.
1. Söderholm hävdar att formuleringen ”gruvor lever i två decennier” underskattar gruvors livslängd. Söderholm exemplifierar med några gruvor som levt längre, exempelvis, jo, LKAB i Kiruna. Motexemplen finns förstås runt hörnet. Northland nådde inte i närheten av två decennier. 2014 såg tre stora gruvkonkurser bara i Sverige. Talvivaara, Finlands största gruvsatsning någonsin, levde bara i 6 år, trots massiva statliga stödinsatser. ”Två decennier” är en alldeles rimlig uppskattning av gruvors medellivslängd.
Söderholm uttrycker sig också väl så lättvindigt vad gäller gruvbranschens konkurser. Om Northland ställs frågan: ”Vill vi ha ett samhälle utan risktagande?" Men nämner inte omfattningen av Northlands konkurs: Skulder på 14 miljarder. Samhälleliga investeringar på nära 1 miljard. Till vad tjänar en sådan nonchalant attityd till risktagande eller fakta?
2. Söderholm hävdar att statliga kostnader för sanering efter nedläggning överdrivs och att lagstiftning från 2002 här löst tidigare problem. Exemplen finns återigen nära till hands. Northlands konkursbo avsatte 28 miljoner till efterbehandling. Kostnaderna uppskattas nu till över 100 miljoner. Mellanskillnaden landar hos staten. Än högre saneringskostnader finns från Blaikengruvan – konkurs 2007 – där skattebetalarna också står för kalaset. Lagstiftningen Söderholm åberopar förmår inte att hålla medborgarna skadeslösa eller gruvföretagen fullt ansvariga för misslyckade gruvprojekt.
3. Söderholm kritiserar ett påstående om att skälen till gruvnäringens expansion är svensk lagstiftning och den tekniska utvecklingen. Världsmarknadspriser och ett okorrumperat och stabilt samhälle pekar Söderholm på istället. Men prisutvecklingen förklarar inte det ökade intresse gruvinvesterare visat Sverige. Teknisk utveckling möjliggör nya fyndigheter. Men att Sverige är högst rankad i attraktivitet av gruvbolagen själva beror tveklöst på lagstiftning: låga eller inga mineralavgifter, skatt och koncessionsavgifter samt generöst infrastrukturellt stöd.
Projektet Inland har ingen gruvkritisk agenda i sig, men vill belysa, problematisera. Söderholm sammanfattar också sin hållning med att gruvnäringen inte är problemfri, lagstiftningen kunde bli bättre, de positiva effekterna för lokalsamhället är begränsade, att mineralersättningen behöver diskuteras. Just saker som Inland tar upp. Jag undrar om vi inte i slutändan egentligen är ganska överens och att Söderholm bara läste några av utställningens texter i lite fel riktning.