Det finns en sak som jag håller med Jan-Olov Nyström om i hans recension av min bok "Möten mellan olika folk". Att skriva historia är att konstruera det förflutna. Historikerna samlar på sig skriftliga källor av olika slag, ibland kombinerat med muntliga berättelser, och utifrån detta konstruerar vi berättelser om hur det förflutna såg ut. Därför är det så viktigt att redogöra för de principiella utgångspunkterna för ens konstruktioner.
En sådan principiell utgångspunkt är vad en kyrkstad är. Nyström verkar inte acceptera mitt förhållningssätt att betrakta kyrkstaden i Gammelstad som en symbolisk representation för socknen som helhet. En socken som fram till 1691 sträckte sig till norska gränsen, och fram till 1831 upp till lappmarksgränsen. Han verkar inte heller vilja acceptera att jag valt att betrakta det gamla Luleå (Gammelstad) och det nya Luleå som två parallella stadsbildningar. Han vill att berättelsen ska handla om själva kyrkstaden i Gammelstad, och den var, enligt honom, minsann inte mångkulturell! Den var svensk.
Men berättelsen om kyrkstugorna i Gammelstad, de som utgör kärnan i kyrkstaden, handlar ju egentligen om byarna runt omkring. Det var bönderna i Sunderbyn, Måttsund, Persön, Björsbyn och övriga byar som ägde kyrkstugorna, men som vi alla vet så var kyrkstugorna stendöda under veckorna med igenbommade fönster. Där fanns ingen mångkultur. Den fanns hos ägarna ute i byarna, exempelvis på Norsgården i Gäddvik, vilket exemplifieras med en av berättelserna i boken. Nyström tycker att kulturen i byarna är ovidkommande för berättelsen om den mångkulturella kyrkstaden. Han vill se mångkulturen i själva kyrkstaden. Javisst, till helgen när fönsterluckorna slogs upp och de samiska och finska vallpigorna (jo, det fanns också finska vallpigor!) intog stugorna tillsammans med det övriga svenskspråkiga husfolket. Däremellan var den stendöd som de igenbommade kyrkstugorna.
Nå, inte helt stendöd. Det ska erkännas. Det som min lilla undersökning också visar är att den fåtaliga fasta befolkning som bodde årets alla dagar i själva kyrkstaden också hade olika kulturell bakgrund. En norsk tunnbindare eller en samisk fjärdingsman i kyrkstaden hade inte en svensk kulturell bakgrund hur mycket svensk Gammelstads kyrka än var som ”en manifestation av svenska nationsbyggande krafter i allians med lokal bondeklass”. De talade förmodligen lulemål vid sidan av norska och samiska, men de berikade likväl kyrkstaden med influenser från andra kulturer än den svenska. En av målsättningarna med boken har varit att visa att till synes homogena kulturer, som den i Gammelstad, aldrig varit kulturellt homogena. De har påverkats av folk med annan kultur än majoritetskulturen.
Vi skulle kunna vända på perspektivet och säga att de svenskspråkiga bönderna var integrerade i den samiska kulturen. De svenskspråkiga bönderna ägde och använde renar i vardagslivet. De använde ”lappskor” av renskinn på vintern för att de var så väl anpassade till klimatet. Exemplen visar att kultur är i ständig utveckling under påverkan av andra. Samerna lånade av svenskarna. Svenskarna lånade av samerna. Så var det i Gammelstads kyrkstad, i Nederluleå socken och i Lule älvdal. De var detta jag förutsättningslöst ville undersöka i min bok.
Att jag gått in i Norrbottens museums arkiv och lyft fram de finska flyktingarnas närvaro i Gammelstad och Nederluleå socken i samband med andra världskriget tycker Nyström är pinsamt. Förmodligen för att han tycker att det är en mångkulturell ”ideologisk konstruktion” att berätta om hur 1500 finska kor och 100 finska hästar placerades ut i byarna runt Luleå hos de bönder som ägde kyrkstugor i Gammelstad. Eller kanske för att han anser att tidsperioden för den kulturella påverkan är för kort. Men den sverigefinska närvaron är inte kort, inte ens den som hör samman med andra världskriget. En del finska krigsbarn blev adopterade. Familjer som haft finska familjer boende hos sig höll kontakten och besökte varandra efter kriget. Finska pigor gifte sig med ungkarlar i byarna. De berikade den svenska bondekulturen runt Luleå med influenser av något annat, det som inte var svenskt. En pinsam historisk konstruktion? Det ligger i betraktarens öga, som man brukar säga.
Nyström saknar struktur i den mångkulturella analysen trots att giftermålsmönstret för hela Nederluleå socken är sammanställt och analyserad utifrån etnicitet från 1770- till 1870-talet. Eller att migrationsmönstren i Lule älvdal undersökts från slutet av 1700- till slutet av 1800-talet. Saknar det relevans för att det inte specifikt handlar om den bergknalle där kyrkstaden ligger? Hur skulle den samiska närvaron i Gammelstad och Luleå undersökas om man inte försökte analysera samerna som en rörlig befolkning i älvdalen? De rörde sig mer än andra upp och ner i älvdalen för att söka bete för renarna eller för att transportera varor och handla med luleborgarna. De arbetsvandrade och tog jobb som pigor och drängar i byarna. De levde inte på samma sätt som de bofasta bönderna med sina kyrkstugor, men likväl utgör de en av många olika kulturer som påverkat kyrkstaden Gammelstad och den nya staden Luleå med sitt omland. Kyrkstaden kommer aldrig mer att bli helt svensk.