Skogsnäringen har länge varit kritisk till att EU misslyckas med att beakta skogens samlade klimatnytta inom ramen för den förordning, LULUCF, som ska mildra klimateffekten med hjälp av markanvändning. Det gör att skogsnäringen i Sverige och för den delen Norrbotten inte fullt ut tillmäts sin rättmätiga status som motor för klimatnytta.
SCA har, utifrån den nya internationella standarden ISO 13391 kartlagt klimatnyttan som uppstår genom skogsbruk och skogsindustri i de fyra nordligaste länen i Sverige.
Sammantaget skapas positiva klimateffekter på 43 miljoner ton koldioxidekvivalenter på årsbasis. Detta är fullt jämförbart med alla utsläpp som sker inom Sveriges gränser. Isolerat till enbart Norrbotten blir klimatnyttan cirka 15 miljoner ton varje år, vilket med marginal täcker landets samlade transportrelaterade utsläpp.
En betydande del är nyttan som sker genom kolinlagring i skogen – både i träden och i marken. När fullvuxna träd skördas ersätts de med nya plantor som växer snabbare än den tidigare trädgenerationen och ökar inlagringstakten. Sammantaget finns det en nettotillväxt i skogen som gör att det växer fram mer ny biomassa än vad som tas ut genom avverkningar.
En mindre, men viktig, klimateffekt skapas genom att exempelvis konstruktionsvirke fungerar som långlivade kollager i olika typer av byggnationer.
Men, det finns också en omfattande och inom EU förbisedd nytta: möjligheten att ersätta fossiltunga produkter med förnybara. När plast ersätts med papper och kartong eller diesel ersätts med biodrivmedel trä så håller vi nere fossila utsläpp, vilket ju är den största uppgiften i klimatarbetet.
Sammantaget i de fyra nordligaste länen håller förnybara skogsprodukter undan 14 miljoner ton utsläpp, varav 4 miljoner ton i Norrbotten.
Tyvärr har vi ett politiskt och administrativt problem. Eftersom EU:s förordning att skatta klimateffekten från markanvändning endast räknar in inlagring av kol i skog och träbaserade produkter.
Den klimatnytta som skapas via förnybara skogsprodukter, exempelvis från SCA:s pappersfabrik i Munksund, tillmäts därmed i praktiken inget värde. Dessutom, eftersom en mycket hög andel av skogsprodukterna går på export blir effekten att produkternas förmåga att minska utsläppen tillgodoräknas andra länder. I förlängningen får denna missvisande bedömning av markanvändningens totala klimatnytta att svensk klimat- och skogspolitik utformas utifrån felaktiga och alltför snäva föreställningar.
Klimatpolitik som syftar till att minska virkesförsörjningen för att öka det nationella lagret av kol riskerar därför att misslyckas med att använda den brukade skogen som en lönsam och tillväxtskapande motor i klimatomställningen. Samt att vi riskerar skada vår ekonomi och välfärd för en politik som missgynnar klimatet.
En bättre EU-politik och mer heltäckande klimatbedömningar av skogen skulle kunna göra Norrlandslänen ledande i den gröna omställningen, samtidigt som vi värnar en levande landsbygd.
Därför borde Sverige jobba för en revidering av EU:s LULUCF-förordning.