Ena dagen ska vi tala om hur kulturen ska finnas med i samhällsomvandlingen.
Nästa dag lägger Norrbottens-Kuriren ner sin kulturredaktion?
NSD har redan lagt ner sin. Så nu är kulturbevakningens lampa släckt i mediehuset.
För oss som arbetar med kultur, inom vilket område det än må vara, är alla beroende av att vårt värv kommuniceras, kommenteras och analyseras.
Det räcker inte med sociala medier och likes. En tumme upp eller ner. Hjärta.
Vi behöver nagelfaras, granskas, upphöjas ibland och kritiseras ibland.
Vi behöver genomborrning av blickar och kunnande utifrån av kompetenta människor som ges förutsättningar att utöva sitt värv: journalistiken.
Att Norrbottens-Kuriren har valt att prioritera bort sin kulturbevakning är katastrofalt för våra verksamheter. Att motiveringen är att kulturintresset är smalt är dårskap.
Under 2023 spelade scenkonstverksamheterna i Sverige drygt 33 000 föreställningar och tog emot 10 000 gästspel. Scenkonst spelades i 287 av 290 kommuner och den totala publiken uppgick till 6 miljoner. Detta är alltså att betrakta som ett smalt intresse. Siffrorna omfattar dessutom bara scenkonst, lägg därtill konsten, litteraturen och musiken. Och resten. Man hisnar. Bara länsteatern i Norrbotten har drygt 40 000 besök varje år, i ett län som har dryga 250 000 invånare. Det är bara en aktör bland många många andra kulturutövare.
Smalt. Pyttsan.
Vad är det för enfaldighet som får råda om vi till slut bara använder tidningspapper för att packa in fisk?
Ska vi läsa ett sportreferat medan vi pilkar? Eller en ledare i fickformat på dass?
Det är obegripligt att inte ens kampen för att få finnas kvar som redaktion tycks existera?
Kultur. Kulturidkare. Kulturbärare. Luleå med sina forna kulturbyråkrater som byggt upp denna stad för kultur!? Var är ni?
Vem ska nu berätta om vad som händer och sker mellan husen?
Vem ska vitalisera samtalet och bjuda upp till dans?
Arthur Engberg, en gång politiker och tidningsman, uttrycker i ett upprop för kulturens vikt i ett demokratiskt samhälle: “Kulturen ska skapa delaktighet i de andliga skatter som konst, musik, teater och skönlitteratur representera. Människan kan inte bara dugligöra sig för praktiska uppgifter. Hon vill också stilla sin skönhetslängtan, sin konstnärliga åtrå, sitt behov av det som övergår tidens och rummets gränser. Kulturen ska sörja för rymd och ljus, motverka försök till isolering, ge hjälp till självhjälp åt allt livsdugligt och främja vidsyn och fördragsamhet.”
Hjälp, säger jag bara.