I mitten av 1900-talet konstaterade politiken att den oreglerade bostadsmarknaden var ett haveri. Trångboddheten var hög i storstäderna vilket omöjliggjorde flexibilitet och hämmade landets utveckling. Därför fattades en rad djärva beslut som ökade statens inflytande på bostadspolitiken. Socialdemokraterna sjösatte miljonprogrammet. På bara tio år byggdes över en miljon lägenheter, villor och radhus. Efter det minskade återigen statens inflytande. Sedan dess har bostadsmarknaden återigen närmat sig bristningsgränsen. En ny svart marknad växer fram där andrahandsuthyrare kan sätta skyhöga hyror och villkor för hyresgästen. Privata hyresvärdar behöver inte ta hänsyn till bostadsköer utan kan välja och vraka mellan de sökande. Bostadspriserna ligger på oroväckande höga nivåer - flera ekonomer har förutspått en bostadsbubbla. Trots amorteringskrav och hårdare låneregler ligger priserna kvar på historiska nivåer, vilket kan förklaras med att det faktiskt finns ett stort behov av bostäder.
Staten har länge låtit bostäderna skötas av marknadsaktörer, som visat sig vara oförmögna att tillgodose behovet av bra boenden. Det byggs förvisso, men då det är dyrt att bygga blir det sällan personer med lägre inkomster som kan hyra eller köpa nybyggnationer. Därför segmenteras segregationen i Sverige. Människor med pengar i plånboken kan välja mellan bostadsrätt, villa eller privat hyresvärd. Unga, studenter och arbetare i utsatta områden får trängas i dåligt upprustade miljonprogramslägenheter eller söka osäkra andrahandskontrakt.
Hade staten kontinuerligt varit en stark aktör på bostadsmarknaden hade vi aldrig hamnat i denna situation. Staten borde inte ha dragit sig ur så drastiskt efter miljonprogrammets avslutande. Istället borde man sett till att tillgodose nya behov allt eftersom de uppkommit. 1990-talets politiker hade t.ex. kunnat se den tidens babyboom, och att det om 20 år skulle behövts fler bostäder. Nu gjorde de inte det, och marknaden har inte heller löst situationen.
SSU Norrbotten tror att det behövs ett nytt miljonprogram som möter 2000-talets utmaningar. Vi behöver socialt och ekologiskt hållbara bostäder till rimliga priser. Vi ska inte tumma på säkerhet eller kvalité för att möta bostadsbehovet. Folk ska inte behöva bo i tillfälliga moduler. De ska ha råd med riktiga bostäder som kan stå en lång tid framöver. Därför anser vi att staten ska bygga, antingen i egen regi eller genom att investera i andra bostadsbolag.
Vi ska inte bara bygga hyresrätter med låg hyra i stadens utkanter. Även städernas inre kärnor behöver förtätas. Det behövs en blandning mellan villor, radhus och större lägenhetskomplex i olika hyresnivåer, i syfte att främja integration och få olika människor att mötas. De växande klassklyftorna och polariseringen ska bemötas med en socialt rättvis bostadspolitik.
Det får inte sluta där. Efter att dagens gigantiska bostadsunderskott lösts behövs staten fortsatt som en viktig aktör i bostadsmarknaden, för att se nya behov och kunna täta dem där marknaden visar sin oförmåga att tillhandahålla goda bostäder till vanligt folk. Det är dags för en ny statlig bostadspolitik för 2010-talet.
Simon Andersson,
SSU Norrbotten