Det europeiska samarbetet har sett bättre dagar. Det skulle må bra av nya fräscha tag. Men att radikalt förändra finansieringen av unionens budget genom att låta EU ta ut skatt är fel väg att gå.
Det kan inte ha undgått någon att Storbritannien är på väg att lämna EU efter fjolårets folkomröstning. Men där det finns en kris finns det också möjligheter, resonerar en grupp under ledning av Italiens förra premiärminister och EU-kommissionär Mario Monti. I en rapport som gruppen tagit fram på uppdrag av medlemsländernas regeringar, kommissionen och Europaparlamentet föreslår den att EU ska kunna finansiera sin verksamhet genom olika typer av skatter på konsumtion, produktion och miljöskadlig verksamhet.
I dag kommer den allra största delen av EU:s budget från medlemsavgifter. Fördelningen orsakar alltid en dragkamp mellan EU-ländernas huvudstäder, men den skulle inte upphöra bara för att en större andel av inkomsterna går direkt till EU. Att frångå den modellen skulle dessutom bryta mot ordningen att beskattning inte är en gemensam fråga utan något som länderna själva styr över.
Den tyngsta invändningen mot förslaget från Monti-gruppen är principiell. Att överföra beskattningsrätt från medlemsländerna till Bryssel innebär ytterligare en politisk nivå som kommer att ha starka drivkrafter att öka sina egna intäkter. Modeller för att kompensera medlemsländernas medborgare för skatter som tas ut överstatligt kan kanske fungera på ritbordet, men i den politiska verkligheten skulle konsekvensen bli att det totala skatteuttaget ökar.
En stor maktförskjutning från den nationella nivån till den överstatliga är dessutom onödig. Den stora utmaningen är inte hur pengarna ska komma in till EU, ens om Storbritanniens medlemsavgift försvinner, utan hur pengarna ska kunna användas sparsamt och inte slösas bort på sådant som inte kan anses tillhöra unionens kärnuppgifter.
Det finns i dag ett upprörande institutionellt slöseri inom EU. Själva symbolen för detta är den månatliga flyttkarusellen när 751 Europaparlamentariker, tusentals tjänstemän, assistenter, journalister och lobbyister lämnar kontoren i Bryssel för att under fyra dagar ha session i Strasbourg. Det krävs en lastbilskaravan för att transportera de uppskattningsvis tjugo ton papper med handlingar mellan städerna. Notan för denna karusell skickas vidare till de europeiska skattebetalarna och uppgår till minst två miljarder kronor om året.
Det finns otaliga exempel på kostsamma informationskampanjer med tveksamma syften och klena resultat, ineffektiva projekt och program med vällovliga avsikter som slukar resurser. Därtill kommer den omfattande kohandeln mellan olika särintressen: om Frankrike får igenom krav på mer pengar till vingårdar så ska minsann Spanien få pengar till sitt fiske och Tyskland till sina biltillverkare, tycks man resonera.
Är det någon som tror att de här drivkrafterna skulle minska om pengarna gick direkt till EU? Gissningsvis skulle den bristande kontrollen och förankringen snarare leda till allt mer pengar slösas bort på tveksamheter eller rena galenskaper. EU behöver inte egen beskattningsrätt, utan snarare en egen Slöseriombudsman.
Christian Ekström,
vd Skattebetalarna